United States or Panama ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den slöts ej förr, än solen i väster sjönk, Då föll af bjarmerskaran den siste, Och seger ägde Fjalar, men mörk han stod Med blottade stålet än i sin hand. 'Än får mitt svärd ej hvila', så hördes nu Den gamles djupa, darrande stämma, 'Halft är mitt verk, af fiender ser jag här Den djärfvaste stå okufvad ännu.
Och med en sällhetskänsla så förintande stark, att hon ögonblickligen sjönk ned på knä, där hon stod, mumlade hon som i inspiration: Han älskar mig! »En amour comme en guerre, pour conclure, il faut se voir de près!» Mot de Bonaparte (
Hon lyfte sitt hufvud från dynan. Kanske ämnade hon säga detsamma högt, men John hade redan hunnit somna. Tungt och jemnt andades han och visste ej af några qval. Alma sjönk tillbaka på sin bädd. Dagen derpå kom det främmande.
Det sista hörnet täcktes, och man såg ingenting annat än en mullhög, som höjde sig allt mer och mer. Den gungade i Almas ögon. Hon höjde ögonen; träden, korsen, karlarne gungade. Sedan blef allt mörkt; hon sjönk afsvimmad till marken. "Jag fruktade just det här, då hon hela tiden vakade utan uppehåll. Åt inte och rörde sig inte ur stället. Underbart att hon ens höll ut så här länge."
Men stundtals vaknade han till livet igen, tändes på, drogs upp ur sjön, levde och stod vid julbordet, och så blåstes han ut igen som ett ljus, slocknade, dog, sjönk och blev våt.
Det ena grenparet efter det andra sjönk ner i den stående hjorden. Flere och flere döko ner. Snart hvilade hela renhjorden för natten. Lapphundarna, som fått mat inne i tältet sofvo där i värmen, som lapphundar pläga sofva, med ögonen slutna, men öronen på spänn, efter minsta varsel af vargen. Mattes kom in i tältet med storsöner och dräng i följe. Mat och kaffe hade Cecilia i beredskap åt dem.
Ett helt lifs koncentrerade smärta klagade i detta enda utrop. »Silfverhjärtat, rädda silfverhjärtat!» skrek hon, och höll in i det sista sin knutna hand, med det lilla smycket uti, lyft öfver vattenytan. Så sjönk ansiktet och handen, och när den räddande båten kom, var hon försvunnen under bron.
Med ett ryck hade hon blifvit herre öfver sig sjelf. Hon satte stolen på golfvet undvikande hvarje buller som om det funnits en död i rummet. Så sjönk hon långsamt ner på sin plats och i det hon tryckte händerna samman i sitt knä för att icke göra någon åtbörd, sade hon: »Vill ni gå eller vill ni icke?»
Och med krökt pekfinger grep han om det nerhängande segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta sig, med påföljd att rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk på knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.
Men Wainahée darrade som magnoliens blomma på sin stjelk och blickade sedan opp, såsom om hon sett solen gå opp ur hafvet, och hennes blick glänste, men sjönk åter ned, ty hon kände sig så ringa som det minsta strå vid höfdingens fot. Men öfver hafvet simmade en underbar bygnad mot Tongatabus strand. Tvenne gånger hade man sett dylika förut.