United States or Croatia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Herr Lundstedt anmärkte genast för sig själv, att hon liknade en av de där damerna på Tyska Prästgatan, som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det, visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken frågade först hur pastorn mådde.
Hagelin hade han också slagit men i god avsikt. Och minnet av denna kraftutveckling livade upp honom. Han nickade åt porträttet, sköt ut munnen och gjorde en tokrolig min, som icke använts på de sista fyratio åren. Tjänare, gumma lilla. Rösten, låg och hes som en väsning, erinrade om, att kraftens dagar voro förbi. J. A. Broms blev liten igen, rädd och frusen.
Där hängde kristallkronan i taket, som erinrade prästen om det ljus, han tänt i gamla konfirmanders hjärtan. Framför kakelugnen stod en sidenskärm med drakar och storkar i guld och silver. På byråar och bord stodo kristalluppsatser, silverkannor, silverbrickor, silverljusstakar... Det hela var som guldsmed Dahlquists skyltfönster dagarna före hästlöpningarna ute på exercisfältet.
Mortimer hade ännu icke vaknat ur sin distraktion. Han kunde icke taga ögonen från Tomas och Märta. Kanhända erinrade han sig något av sin egen ungdoms dåraktiga och till hälften glömda hetsjakt efter en omöjlig lycka.
Och vid uppmaningen att dricka punsch föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand åt den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig, och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna.
Hon fann mig först tråkig och till sist odräglig; det klädde mig inte, sa hon, att vara så där, och hon erinrade sig med tårar i ögonen huru syperb jag var på slotterölet, när jag kom i strumplästen och en ut- och invänd nattrock och gjorde bocksprång och bondgrin. Då föraktade jag henne! Bon soir! Och så var det slut! Sjunger du aldrig mer! Aldrig! Så dum du är!
Det var ett tillstånd, som erinrade honom om en dröm han ofta hade haft som barn: han stod på ett järnvägsspår och såg tåget komma långt borta i en kurva, han hörde det brusa och rassla och såg det närma sig och bliva större och större, och han stod kvar förlamad och kunde icke röra en lem. Men han levde som förut och lät tiden gå som den bäst ville.
Han såg hela upptåget igen; hur han dansat som en pajas på broplankorna lik en annan marknadskasper, hörde skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla, förlägna blickar och handtag; kände ännu oset av stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen.
Se det att lämna sitt hus på en torsdag, det är rent förbannat, tänkte mor i Sutre. Och i detsamma erinrade hon sig att dagen var Tors och därtill den trettonde i oktober. Hon stannade och såg sig omkring. Småskogen var slut och hon befann sig på vindfället mellan björkhagen och Rågklinten. Hela sluttningen var beströdd med rullstenar från ett barnhuvuds storlek till ett hebbres.
Eleverna utgjordes nämligen till största delen af småbarn, hvilkas mödrar eller fäder med vänskap eller medkänsla erinrade sig den tiden, då fru Anna som ung arftagerska dansade i borgerskapets salonger. Den tiden var man någonting! brukade hon själf säga, i det hon lyfte sina blå ögon mot skolsalens nedrökta tak.