United States or Pitcairn Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nu från tinget, där sitt straff han utstått, Sårad, sjuk och smidd i järn, han fördes Öfver Kangasalas ås tillbaka. Midt på vägen, där som smalast åsen, Tvenne fjärdar skiljande, sig höjer, Slog han ögat opp och såg omkring sig, Såg och talte stilla till sin fångvakt: "Nå, vid Gud, har icke Finland sjöar, Stränder, skogar, lunder, berg och ängar, Mäktiga att trolla kvar zigenarn.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta. Hvi suckar du så mången timma, O, tärda bröst? I nattens stund, då blida stjärnor glimma, Hvi bryter genom rymdens lugna dimma Din hemska klagoröst? Begråter du de snabba dagar På lifvets ö? Är det vid minnet af en vår, du klagar? O, fasar du för stoftets milda lagar, Att blomma och att dö? Minns, fågeln sjöng i ljusa salen, Han sörjde ej.
Sen du for från oss, har redan mången Vinter setts förgå; Men fast våren kom och fågelsången, Kom ej du ändå. Ack, i dina forna lunder drömde Natten lika ljuf, Och den minsta blommas öga gömde Samma dagg ännu, Som när fordom säll du gick på stranden, Där din hemälf flöt, Tänkte visor, såg på midnattsbranden Eller blommor bröt.
Och bergens strömmar störtande sig hasta, Och öknens källor skynda på sin våg, Att med sin hyllning sig för Segrarn kasta Och följa Förstens ibland bröder tåg. Och hvart Han vandrar, honom lunder bida Och stolta städers tornbekrönta rand, Och oljobäckar flöda vid Hans sida Och balsam dryper på Hans rika strand.
Men då gick hon till fönstret, den sjuttonåriga flickan, Höjde sitt hufvud och såg vidt öfver den strålande nejden, Såg dess lunder och berg, dess speglande sjöar i solens Mildrade glans, långt, långt blott ställen bekanta och ljufva, Såg och rördes till tårar af fröjd och talte och sade: "Finnes på jorden en nejd att förliknas med den, där man föddes, Där man sin barndoms dar har plockat som blommor af tiden, Räknade ej, blott ljufva och snart förvissnade åter.
En stund förflöt i tystnad, Då höjde lätt sitt hufvud Den sköna flickan åter: "Otaligt", så hon sade, "Har nu min furste frågat, En enda fråga ville Nadeschda få besvarad: Två gånger ren mitt öga Sett dessa lunder löfvas Och löfven åter falla, Och endast tvenne gånger Min furste har besökt oss. Han sagt dock, att hans glädje Finns här, ja, här allenast, Hvi kommer han så sällan?"
Uti lifvet, än i döden Gafs hvar varelse att hoppas; Blott den arma Tuoni dottren Gafs ej ens att hoppas döden". Men från vestern kommo skaror af folk öfver hafvet, de härjade med eld och svärd, förstörde gudarnes altaren och lunder; och som en man stodo Suomis ynglingar opp och i spetsen för dem stod Kalmatars älskling.
*Lik vandraren i öknens sand, Hvars blick sig trollar der ett land Med lunders sus och svala strömmar.* Genom en såkallad luftspegling tycker man sig ofta i öknen se sjöar och lunder, der i sjelfva verket endast sand förefinnes. Kidron flyter genom "Juda öcken", mellan hemska bergsklyftor, hvarefter den faller ut i Döda Hafvet. Om qvällarne blåser i Palæstina en svalkande vind från Medelhafvet.
Så ljöd från våg till våg hans röst, Hans enkla lofsång då; Och snart han smög mot makans bröst Och tycktes kväda så: Hvad mer, om än din lefnads dröm Ej sekler tälja får? Du älskat har på nordens ström Och sjungit i dess vår. Sörjen Kandals dotter, gröna lunder! Såsom edra blommors blida stunder Voro hennes glada stunder korta. Sörjen, gröna lunder! Hon är borta. Kan ej dödens mulna ängel skona?
Ty hur än havet hade gripit henne, bar hon dock kvar ett slags avoghet till detta hav, vilket vill härska i ensamt majestät och icke tillåter höga träd och blommande gräsmattor att växa i sin omedelbara närhet. Innerst längtade hon alltid efter lummiga lunder och blommor i överflöd, och den seger jag vunnit i min kamp för havet, var alltså endast halv.