United States or Burundi ? Vote for the TOP Country of the Week !
När du till detta svarat utan förbehåll, Skall jag ej dölja, hvarför jag dig frågat har. TEKMESSA. En fattig, öfvergifven, hjälpbehöfvande Jag är, en ensam kvinna, som i denna stund Med bäfvan hör en oblid stämmas hårda ord. En sådan är jag. Hvem jag varit? O, den lott, Som mänskans är, jag pröfvat: att lik strandens rö Än böjas af en kulen fläkt, än af en varm.
Som om han skulle behöfva gå ifrån mig; som om jag skulle känna mig öfvergifven! Hå, jag går själf, när jag af sammanvaron blifvit botad för en lidelse, som tändts af min ensamhet och min varma fantasi. Jag går af egen, fri vilja. Jag går, därför att jag är trött på det, som är tomt och halft. Jag är icke besviken. Min känsla har varit verklig. Jag vill vara en vän åt dig, jag vill hålla af dig.
För se, ingen är så värnlös som en ogift karl, och beslutar ett fruntimmer, att han ska ge sig, så får han ge sig han må nu se'n bli aldrig så öfvergifven. Det var en dag på efterhösten som »Fiffen» satt och åt frukost samman med sin ogifta dotter.
Den lilla gården var tom och öfvergifven; Agreens piga hade gått med mjölken, hunden låg på ängen hos fåren, hon var ensam hemma. I stugan sofvo barnen ... och far var som alltid i staden hos frun. Det var Lotta, som skulle sköta gården, när far var borta, skulle se till att herrskapets rum alltid stodo i ordning, skulle göra alltsammans både ute och inne, och det kunde hon också.
Tredje legodagen inträffade följande söndag. Emmi fick sin orlofssedel med tillsägelse att gå till kyrkbacken. Där var ofantligt mycket folk, både sådana som ville städsla tjänare och sådana som sökte tjänst. De stodo i stora flockar och tyktes alla ha vänner och bekanta, med hvilka de likasom slutit förbund. Emmi kände sig så öfvergifven och ensam.
Han känner sig ensam, öfvergifven af den, till hvilken han alltid flydde för att få mildhet och tröst, men så sällan rättvisa. Söta pappa förlåt, säger han med hårdbitna, ljugande läppar. Och så smyger han ut i köket till Lovisa, barnpigan, som brukade kamma och tvätta honom, och i hennes förkläde gråter han ut. Hvad har Johan gjort? frågar hon deltagande. Ingenting! svarar han.
Öfvergifven och olycklig fick hon gråta tils tårarna runnit ut. Slutligen voro hennes krafter uttömda. Hon orkade icke mera känna hvarken sorg eller bekymmer. Tomt var hennes hjärta, tom var framtiden, som gapade emot henne, och tom hade stormen sopat hennes hjärna. Känslolös satt hon och såg framför sig. Hon brydde sig ej om att fordringsägarena kommo och sålde möbler och kläder.
Död han synts mig och stel; dock nu, då jag rörde hans hufvud, Väcktes ur dvalan han upp af smärtor och öppnade ögat, Stirrade häpen och kved och talte och ropte i växling. Ej förstod jag hans ord, men hans jämmer och plåga förstod jag, Rörd i mitt sinne att se, hur han, öfvergifven af alla, Låg i sin dödsstund där, då likväl han som människa föddes.
Som en sjuklig stackare lefde han nu, en ruin af hvad han förr varit, ensam och öfvergifven af alla dem, som han förr kallat sina vänner. Allt var kallt och tomt, ingenting äkta. Alla ville draga nytta af honom; han visste att alla, ända till hans gamla hushållerska, bedrogo och bestulo honom.
Hunden lik, som retad följer björnen, Vädrande hans stig i skog och vildmark, Gick han stum, som vägens blodspår ledde, Stum, men mordlust ropte i hans hjärta. När han kom förbi sin faders boning, Bröt där eld och rök ur taket redan; Men han såg ej, hörde ej, hans öga Var orörligt endast fäst på vägen. Ren var solen bakom skogen sjunken, När en öfvergifven by han nådde.