United States or Samoa ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han känner sig ensam, öfvergifven af den, till hvilken han alltid flydde för att få mildhet och tröst, men så sällan rättvisa. Söta pappa förlåt, säger han med hårdbitna, ljugande läppar. Och så smyger han ut i köket till Lovisa, barnpigan, som brukade kamma och tvätta honom, och i hennes förkläde gråter han ut. Hvad har Johan gjort? frågar hon deltagande. Ingenting! svarar han.
I veckor och månader grubblar de över detta, och så tar frestelsen att erfara detta ännu en gång överhand. I hemlighet smyger de sig bort till skogen, det är mycket svårt och det gör ont, och var och en måste göra det på sig själv, de skär små mjuka ris av ungbjörkar och lägger sig nakna bakom klipporna och undrar bävande varför de gör så. Sakta, varligt börjar det, ty det gör så ont.
=I skymningen vid skogsbäcken.= Solen sjunker ned bakom klipporna vid sjön; trädens toppar bada i aftonrodnad; fåglarne sätta sig till ro; klosterklockan, som kallar munkarne till aftonbön, ljuder över nejden; Erland lämnar slottet och ilar till mötet. Så träffar han Singoalla varje afton under den höga granen på kullens topp, medan skymningen smyger mellan skogens stammar.
Och de ha letat fram dina gamla kläder och lagt dem i kistan, som står i skämman. Jag har nog märkt, hur ibland den ena och ibland den andra smyger sig dit in, när han tror, att ingen ser det. Och jag har nog försökt att smyga mig efter, men då har alltid dörren varit stängd inifrån. Och det var bröderna, som skickade dig hit? De ville, att jag skulle se, hur du hade det.
Tyst smyger hon undan såsom en krälande orm, ty med härsmakt draga de fram, och med yxor komma de över henne, såsom gällde det att hugga ved. De fälla hennes skog, säger HERREN, ty ogenomtränglig är den; talrikare äro de än gräshoppor, ja, de kunna ej räknas. På skam kommer dottern Egypten; hon bliver given i nordlandsfolkets hand.
Du är den siste grenen af vår ätt. Låt mig få dö för dig. Vi byta dräkt. Du smyger bort. JOHAN FLEMING. Nej aldrig, Olof, aldrig! OLOF KLAESSON. Du måste. Mins vårt namn! JOHAN FLEMING. Lef du för det! FÅNGVAKTAREN. Vi äro dödens, om ni längre dröjer! Gå in i det där hvalfvet. I dess skuggor er ingen ser. Välan, du blinda slump, var än min vän! Än är ej tid att dö! Fjärde scenen. Fångvaktaren.
Men på Alhejdi skåda blixtrande ögon, icke Saliks kärleksdruckna, nej brinnande klot, som hvälfva i vilddjurets hufvud. Alhejdi, ser du ej öknarnes herre, hur han smyger sakta i dina fjät. Redan spänner han de krökta klorna, glänsande böja sig hans fläckiga sidor, han störtar på rofvet, och krossad och blödande ligger Alhejdi skälfvande i sanden.
Fru Blom kommer emot honom. Han smyger sig bakom henne, kastar filten över huvudet på henne, drar henne till marken och ropar triumferande: Jag har henne! Jag har henne!! Det är jag som fångat henne! Fru Blom sprattlar i filten, hela ön hjälper henne att komma loss och i den allmänna villervallan lyckas Ada komma fri och flyger sin kos.
Till och med den vige, snabbe och uthållige ekorren måste utmattad gifva sig i hans våld. Sakta och ljudlöst smyger han sig öfver skogshönsen, vare sig de hvila på marken eller i trädens toppar. Vattensorkar och vattenfåglar söker han upp i deras eget element, ty han är också en duktig simmare.
Der än vid flägters sus hans bölja Sig smyger öfver perlesand, Att ömt med kyss på kyssar hölja, Som brud, sin fagra, sälla strand. Än klar, som spegeln, låter skåda De rena djupen af sin barm, Och jord och himmel se der båda Af sig en trogen bild, en varm. Och än emot sig sjelf att rasa Utaf en il blott upprörd, går; Och höljer hvalfvets rymd med fasa Och klippans grund med bäfvan slår!
Dagens Ord
Andra Tittar