United States or Comoros ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hafva de förvändt hans ögon med ära och glans? Den ära, som vinnes i främlingens tjenst, är lik vågens skum, ett glitter utan värde". Och Ylpytar lemnade sina tre yngre söner hemma, att värna hemmet på Saimaudden, och hon sade: "Minnens det arf, J fått att vårda; ännu har öfvermannens fot icke beträdt Saimaudden, när mägtig tid fodrar, skall barnet vara man".
Har jag ej skatter nog i mina händer, Min stämda lyra och min glada sång? Har jag ej språk, som talar till en annan, Om än bland söderns nakna barn jag gick: Det friska lugnet på den ljusa pannan Och kärlek i det fria ögats blick? Hvad jag är säll! I tusen former dansar Det sköna idealet kring min stig, Och äran står vid vägens slut med kransar Och vinkar leende och kallar mig.
Då växte, likt den unga svanen, opp Ett snöhvitt segel, glimmande i öster; Och inom några korta stunder sam Det vimpelprydda skeppet vid hans udde. Vid stranden låg en planka; med en bön Till böljans makter slog han sina armar, En glädjedrucken älskling lik, om den Och störtade sig djärf i vågens bädd, Sitt hemland och sitt sälla hopp till mötes.
Och konvaljerna vid björkens fot de blomma och glädja sig, men deras systrar, som vuxit upp några få steg längre bort mellan hjulspåren på vägen, de dofta ock, men deras hvita drägt höljes af dam och de längta och tråna och veta ej sjelfva hvarföre. Vägens trånande blomma frågar: "Syskon, hvita, doftande konvaljer, huru kunnen j blomma och dofta så friskt och hvarföre tråna vi?"
Och långt inne i skogen, där vägens bukter sinade ut i ett grönt dunkel, lockade en fågel med späda, utdragna toner. Plötsligt släcktes det elektriska ljuset. Ett par gaslågor tändes.
Men se, han nalkas, fiskarn! Han har varsnat mig Och viker undan. Ha, så har det varit förr, Så skall det mer ej vara. Hit, o gubbe, hit! Eubulos kom, din konung kallar dig. EUBULOS. Hvad är Din vilja? LEIOKRITOS. Säg mig, kommer du från stranden, där Det obekanta skeppet nyss blef vågens rof? EUBULOS. Ja. LEIOKRITOS. Och hvad budskap kan du bringa därifrån?
EUBULOS. Hans mund är sluten, och hans blick är likaså, Och endast svagt han röjer än en skymt af lif. LEIOKRITOS. Och allt, allt annat har förgåtts i hafvets svalg? EUBULOS. Blott några spillror simma än på vågens rygg. LEIOKRITOS. O hårda öde, hvarför visste jag ej förr, Hvad nu jag vet? Dock väl, att en helst bärgad är. Säg, hvem tar vård om ynglingen?
Hon knöt vid sidan sin näfve blott, Det var så madammens maner Och den rike stormaren fann ej godt Att försöka närma sig mer. Men ett stycke borta vid vägens rand Där satt en yngling allen, På honom sänkte hon blicken ibland Med den blidaste stjärnas sken.
TEKMESSA. Hör jag ej ett gny Ur fjärran åter, gosse, doft, men tydligt dock? Athenes hämnd har vaknat, ve mig, arma, ve! De våra vika, nalkas. Lyssna, hör, hvad brus! LEDSVENNEN. Det är den sista vågens dödssuck blott, hvars ljud Oss når från uddens långt aflägsna, yttre strand. Haf tålamod och ansträng ej ditt öra så; Snart tystnar allt.
Det enskilda, som möter i det kommande, kan och får ingen veta; men det allmänna ... själva stråten varthän ... utvisas oss tydligen. Ty det hemlighetsfulla floret är blott till hälften en avundsjuk och ogenomtränglig duk: den yppar vägen, men döljer partierna vid vägens sida. Dem får vi dock mer och mer skönja, allt efter som vi skynda framåt.