United States or Martinique ? Vote for the TOP Country of the Week !
Spänningen var över, viljan hade slappnat och den gamla kroppen gav vika. En dag, då det led mot slutet, skickade han efter min faster. Hon satt både länge och väl hos honom, men hon kunde inte locka ur honom, vad det egentligen var, han önskade. Slutligen sa han: Inte ska grevinnan fråga mig utan fråga Lovisa! För det är hon som rår och regerar. Och stöt sig inte med henne, grevinnan!
Tack för all del för den vänliga hågkomsten, sa han, jag hoppas kunna ge den snälla grevinnan lika gott igen. Och det gjorde han om hösten, när han kom med sina underbara päron. Då fick han snaps och tilltugg men inte som annat folk i köket utan i lilla salen. Och där satt han och underhöll grevinnan en timme, varefter han fick en korg med godsaker till Lovisa.
Hur skulle det se ut, om vi flyttade till det där lösseboet? Folk kunde tro att det gått utför med oss på gamla dar. Inte för att jag bryr mig om, vad som pratas i socken. Men Lovisa har sina känslor! Och om det tillåts mig att i ödmjukhet ge grevinnan ett råd: Stöt sig inte med Lovisa! Därvid fick det tillsvidare bero.
Gubben spatserade tillbaka till det fina gamla huset, kavat och rak i ryggen, rödblommig mellan de vita polisongerna. Och han hade klarat sig ur många svårigheter och genomdrivit sin vilja vid flerfaldiga tillfällen genom att säga: Får jag ge ett råd? Stöt sig inte med Lovisa! Men Lovisa var en liten gumma med stora, runda ögon, stort, runt huvud och liten, rund kropp.
Han känner sig ensam, öfvergifven af den, till hvilken han alltid flydde för att få mildhet och tröst, men så sällan rättvisa. Söta pappa förlåt, säger han med hårdbitna, ljugande läppar. Och så smyger han ut i köket till Lovisa, barnpigan, som brukade kamma och tvätta honom, och i hennes förkläde gråter han ut. Hvad har Johan gjort? frågar hon deltagande. Ingenting! svarar han.
Lovisa, som stod i köket och stekte abborrar, tappade en stor smörklick på golvet, min dotters moder, som såg efter att Lovisa stekte abborrarna, blev mycket förskräckt och själv sprang jag in och ropade som alla de andra: Vad är det?? Man kan se in i huvet på Clara! skrek min dotter. Man kan se rakt in i huvet! Och det kunde man.
»Men han kommer nog, det trodde åtminstone hushållerskan, som jag kände från salig Petreuses tid, du vet, hon var förr köksa hos assessorns, tjocka Lovisa, hon, som den tiden gick och slarfva' med bokhållaren. Men nu är hon minsann både dygdig och anständig. Schana andades åter. Tänk att hon kommit undan för så godt pris!
Icke modern, icke Lovisa, ännu mindre bröderna och minst fadern vågade han hylla sig till. Fiender öfverallt. Gud kände han icke än, annat än genom »Gud som hafver». Han var ateist som barnet är, men i mörkret anade han såsom vilden och djuret onda andar. Hvem drack ur vinet? frågade han sig. Hvem var den skyldige, som han led för?
På väggarna i salen fanns holländska kattuntapeter med blommönster och en väldig kakelugn med två eldstäder. Den var, som hörs, en bostad för ståndspersoner, och jag vet inte för vem den byggts eller hur den förr i tiden använts. Men i min barndom beboddes den av Filemon och Baukis, fast gubben här på trakten kallades Erik och gumman Lovisa.
Jag har inte gjort det. Mamma kommer ut. Hvad säger Johan? frågar hon Lovisa. Han säger att han inte gjort det. Nekar han ändå! Och nu införes Johan igen att torteras till bekännelse af det han aldrig begått. Och nu bekänner han det han aldrig begått. Herrliga, sedliga institution, heliga familj, oantastliga, gudomliga instiftelse, som skall uppfostra medborgare till sanning och dygd!