United States or Palestine ? Vote for the TOP Country of the Week !
Söta goda pappa, gå efter Heikki, jag vill ha Miranda, jag måste ha Miranda, nu strax måste jag ha Miranda från Heikki. och sade att Clara ovilkorligen ville se fadern, hon var orolig och tycktes ha feber, hennes näsa hade blödt på qvällen, hon trodde att det var «höstfrossan», en sjukdom som lilla Clara hade haft ofta förut.
"Tack, tack Doctor", ropade den unga och sprang skrattande bort, "får jag lefva till dess jag blir kär, så lefver jag till domedag". Snart kom hon dock tillbaka, smög sig till den gamle och sade: "icke förråder ju Doctorn mig? Söta, goda Doctor, tala ej om för någon att jag är skral.
Då måste också abbedissan bekväma sig att göra detsamma, fast hon var mäkta ond. Du säger alldeles sant, stränga moder. Men det var min egen älsklingsbroder, kanske den oskyldigaste, som fick sota för oss alla. Han halkade ute i slagsmålet och dimman och bröt nacken. Bed för hans själ. Abbedissan mjuknade en smula och måste åter läsa tre aven.
Efter du nu absolut vill gifta dig, så tag någon af ditt eget stånd. Vill du inte ha »nye drängen», han som slagit för dig ända se'n förra hösten... Honom! skrek Nadja, honom! Aldrig i verlden! Han med sitt bondeansigte och som luktar bondläder och allt det der, som jag inte kan lida för min död. Jag vill ha dig! Just dig! Naja, mitt söta barn! Aldrig i lifvet!
Det var sagans doft och äventyrets skimmer över bilden, över henne själv och allt omkring henne. Sagans gulröda skymning blev till ett med det matta ljus, som spreds genom lampans orangegula skärm. Den bruna drycken, som hon läppjade på, stack henne i gommen med sin söta och kryddade smak och sänkte henne i en ljuv, drömlik yrsel.
Alla ansikten fingo samma söta, släta prägel. Också i lifvet utplånas individualiteten mer och mer. Vi vänjas från barndomen att vara vänliga mot alla, och resultatet blir en gränslös, leende faddhet. Han sade, att det kan plåga honom, då han ser någon, som han håller af, gå omkring i sällskapslifvet med detta konventionella småleende.
Det är så att hör du, för mig bort till fru Mäienen i gröna salongen, jag kan inte se det der kurtiserandet. Förlåt, söta Atte ... ett glas vatten, men kokt, du jag törs inte dricka Neva-vatten, för jag blir strax dålig. Kom! Hon tog hans arm och gick ut. Nadja och Carl hade ingenting märkt, de fortsatte sin lilla scen vid kakelugnen. Fru Mäienen satt med husets värdinna och utgöt sitt hjerta.
Då du, din lättsinnige stackare, narrade mig den tiden jag var på bättre vägar och ännu skulle ha kunnat få mig en ordentlig man, då narrade du mig... Narrade dig, söta oskuld! Jungfruamman! Ja, visst narrade jag dig. Du är nobel! Sublim! Jag narrade dig! Du gjorde det, det vet du.
Han hostade nervöst och stack omedvetet alla venstra handens naglar på en gång i munnen, hoppade upp ifrån stolen, satte sig igen och rättade förläget på sin krage, generad öfver sin brist på sjelfbeherskning. Herre Gud! Söta vän. Bevare oss Gud! kära lilla ... det är väl inte ditt allvar? Det är deras allvar ... jag skämtar inte ... ser jag ut, som om jag ljög, tycker du?
Jag har lyssnat, men ingenting hört, lillen har väl varit snäll? Psch, när har frun haft skäl att klaga öfver nätterna? Jag behöfver alls ingen kontroll, är inte frun nöjd med mig, så kan hon skaffa sig en annan. Åh, söta, så hon talar! Alterera sig inte, snälla, beskedliga Nadja, mamma säger, att lillen har ondt af det. Är det någon jag är säker på, så är det Nadja, att hon ser väl efter honom.