United States or Honduras ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hvad äro vi, hvad mäkta vi, Om du din rätt vill hålla i Och låta nåd ej gälla? Ack, skuggor, dem i dag man ser, I morgon icke finner mer; Ett vindkast kan oss fälla. Men dina barn, o Fader, spar, Barmhärtige, barmhärtig var, Du rike, hjälp oss arma! Vår skuld låt dö i Kristi död, Låt vara nog af kamp och nöd, O Herre, dig förbarma! N:o 311. Bön om frid.
Han sjöng besynnerliga tonföljder, vilda och vackra, helst när suset i tallar och granar var högstämt. Han gick ensam, när han icke ville, att Rasmus skytt skulle följa honom. Rasmus var skicklig skogsman, väl förtrogen med de vilda djurens kynnen och vanor och mäkta lärd i allt, som vidkommer skogsrån, bergafolk och gastar.
Låt folket prata, de babblar likafullt, och har Carlsson ingenting särskilt emot mig, så ser jag inte något, som skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, säg? Inte har jag något emot moster, för all del, men se det där hålens pratet om det och det, och för resten lär Gusten inte bli god på oss. Asch, är inte han karl att hålla honom från sig, så ska jag väl mäkta det.
Han blef mäkta vred och förebrådde mig att jag »brände upp brödet för honom». Då året gått till ända, var min man icke längre redaktör för tidningen, och jag måste vackert vända åter till symaskinen. Ett par år därefter dagades det igen. En ny tidning, större än den förra, uppsattes, och min man blef en af redaktörerna.
Torparens armar kommo i än livligare rörelse; han såg mäkta förlägen ut men mumlade till sist, att han kommit för att träffa Jan-Petters änka. Vad vill du henne? frågade prästen. Torparen svarade: Jag har väl ett ord och hälsning till henne från honom själv. Vilken honom? sporde prästen. Jan-Petter! Det var värstens! utbrast prästen. Kommer du så långväga ifrån?
Han stupar glad i segrens famn, Och ger sin son sitt hjeltenamn, Sin bragd åt häfden att berömmas; Hon någongång blott ledes fram, För Juda folk ett offerlam, Att värnlöst blöda och förglömmas. Men qvinnorna vordo mäkta bedröfvade i sitt sinne. IX. Capitlet.
Åt främlingen bjudes alltid det bästa, huset kan anskaffa, och med största möda skall man mäkta förmå någon att emottaga äfven en ringa penninge-vedergällning för de förmåner, man åtnjutit under hans tak. Detta förhållande är vanligt hos alla närmare naturen lefvande folkslag.
Låt folket prata, de babblar likafullt, och har Carlsson ingenting särskilt emot mig, så ser jag inte något, som skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, säg? Inte har jag något emot moster, för all del, men se det där hålens pratet om det och det, och för resten lär Gusten inte bli god på oss. Asch, är inte han karl att hålla honom från sig, så ska jag väl mäkta det.
"Och sen ha' ni kanske varit i skogen, och på myran?" frågade Angela, som ännu arbetade med att få lockarna att ligga fina nedåt halsen. "Ja, men, i körkan å", svarade Maglena allvarsamt, fast lite försagd och tveksam. "I kyrkan?" skreko barnen på en gång. "Kyrkan, men den är två mil härifrån!" "Tyst Maglena", varnade Ante och såg mäkta besvärad ut.
Det kan ju komma när som helst, jag är glad, om det inte bryter ut i afton ... ja», gubben ref sig i hufvudet och såg mäkta generad ut, »ja, bara hon håller sig i skinnet, så länge herrskapet ä' här, så ä' det bra. Det ä' därför vi inte ä' så glada åt främmande, som vi eljes skulle vara, si, go'a häradshöfdingen, bara därför...» Vinken var tydlig nog.