United States or Palestine ? Vote for the TOP Country of the Week !
Dom delade ljuvt och lett och så lovade dom att di aldrig skulle svika varandra utan när dä gick galet för en, så skulle den andre hjälpa. Och så hjälpte dom varandra. Stellans tankar flögo en stund som svalor. Det skulle vara stiligt. De skulle blanda blod och aldrig, aldrig svika varandra. Hans kinder brände. Minuten efter ryckte han till. Vikingarna lät blodet rinna under en tuva.
Gång på gång hade han satt sig ned för att skriva något till henne, och han hade grubblat och tänkt och icke funnit några ord. Och då han äntligen fått ett brev färdigt, fyllt av ånger och bittra självanklagelser, läste han igenom det, en gång, två gånger, lade det i ett kuvert och bröt upp det och läste det på nytt och brände det vid ett ljus. Hur går hennes dag?
Han hade ingenting att förtära, och den snö, som han ibland lade på tungan, brände mer än den vederkvickte. Han stred mot sömnen genom att tvinga sina öron att lyssna och sina ögon att se på den raglande solskivan. Nu sover jag, sade han och satte sig upp. Hans ögon hade verkligen fallit ihop och somnat, fast knappt längre än under ett par andedrag.
Alla vaxljusen i den stora kronan över hennes huvud voro tända de brände stilla i rummets varma, rena luft. Pendylen på kamingesimsen mellan de femarmade ljusstakarna slog elva långsamt med späda, fint silverklingande slag. Det gick en lätt skälvning genom henne, men hon rörde sig icke. Plötsligt gick dörren upp bakom henne hon hörde den låsas igen, försiktigt, men brådskande.
Det lät så muntert, det genljöd i bergsklintarne, morgonluften bar detta musikaliska glada ljud långt i fjerran. Hjulen klirrade mot småstenarne, hästhofvarne slogo i frisk takt på den lilla hårda och steniga vägen. Ljudet blef dock småningom allt svagare och svagare. Ukkos perthög hade stannat i växten. »Äiti» lyfte grytan ur elden, brände sin hand, men kände det icke.
Här stälde han sig i klungan af dans-kavaljerer, längst bakom. Han hörde blott några spefulla anmärkningar omkring sig, liksom bakom sig på gården, då han skyndat igenom. Han visste väl orsaken; han visste, att han var ett åtlöje nu efter nattens äfventyr, och blodet jäste inom honom, svallade högt och brände i hjertat. Hans händer voro heta som under feber och ögonen glänsande.
Han luftade och han spritade, skuggade när solen brände och stängde när det mulnade. Blev det så fjorton regndagar utan sol, och hela maskineriet stod stilla igen.
Sedan de så hade tagit både vad Mika hade låtit förfärdiga och därtill hans präst, föllo de över folket i Lais, som levde stilla och i trygghet, och slogo dem med svärdsegg; men staden brände de upp i eld. Och ingen kunde komma den till hjälp, ty den låg långt ifrån Sidon, och folket däri hade intet att skaffa med andra människor; den låg i Bet-Rehobs dal.
Han brände upp HERRENS hus och konungshuset; ja, alla hus i Jerusalem, i synnerhet alla de förnämas hus, brände han upp i eld. Och alla murar runt omkring Jerusalem brötos ned av hela den här av kaldéer, som översten för drabanterna hade med sig.
Kyparen hade hämtat ett bref till henne. Hon ref upp det. Ahaa! Hon skrattade. Ni får gå. Hör du, Lisi, sade hon, då kyparen stängt dörren efter sig. Och hon skrattade på nytt. Jag blef nyfiken. Af hvem var brefvet? Af din man. Jaså. Mina kinder brände. Han kan inte mera vara min ciceron. Han har fått oväntade hinder. Skulle du möjligen veta hvad slags hinder det är?