United States or North Macedonia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ante spottade i näfvarna, tog tag så att kälkrepet skar knifsdjup ränna i vadmalströjan just öfver skuldran, där den gammal och sliten, som den var, inte tålde vid värst mycket mer i slitningsväg. Han spände i och drog, som om uppförsbacken de nu nådde varit en glidande utförsbacke, iddes icke svara på Månkes ynkliga förslag.
Ante skall en gång med kraft och öfvertygelse och med ordets makt kämpa emot det stora onda, som förtär folket och hemmen. Han har redan, innan han med småsyskonen trädde in i en gård, kunnat se och bedöma om nykterhet, ordning och arbetsglädje höllo den vid makt, eller om superiets förbannelse tryckt förödelsens stämpel öfver folk och kreatur och allt där både utom och inom.
Ingenting kunde väl vara så fröjdefullt som att ha' egen grön stuga i skogen. Ante, han skulle nog trå tillbaka till den han å, om det ock kanske skulle dröja till sena kvällen innan han kom. I samma nu hörde både hon och Månke springande steg, flåsande andetag från en, som kom rusande emot granen, som förföljd.
Hon stod och hörde på gossens prat, så ljus och glad i uppsynen som hon inte varit se'n enda dotterns död. "Så kan ni kanske inte undvara honom då?" undrade husbonden med en liten särskild, menande blick emot Ante. Ante mötte blicken allvarsam. "De löna int te orda om de förrän någe sån't kom på tal." "Det är godt, klokt slag i de här barnen", sade mor Märta-Dea.
"Stinta jag skäms, så ledt som de låt, när jag ska till att blåsa." "Ska folke vara i ängslan för kon och kanske mista na, om hon lägg ner sig i myran, bara för att du skäms. Blås på rappe hör du." Ante slängde långluren till munnen. Han fick fram så rysliga trumpetande och öronspräckande läten att Maglena måste hålla sig om hufvudet med bägge händer.
Skaran bestod af en liten flock på sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom utarmade, vinterödsliga bygder. Ingen far eller mor följde dem åt. Sju stycken utmärglade små, och den, som liksom förde dem an, var bara på trettonde året. Han hette Ante, egentligen Anders. Barnen kommo från Frostmofjället, där frosten också farit hårdast fram vid gårdarna.
Sådana små stackare var ej renen, än mindre hunden rädd för. Med hojtande rop kom en lapp från björkdungen. Han rände i snabba steg fram på breda, korta skidor. I hans spår följde åter en lappojke. Ante trodde inte sina ögon. "Mattes Klip!" Det var ju en lapp från deras egen hemtrakt i högfjällen, en som hade kåta bara en tio mil ofvanom deras egen socken. Lappen gaf till ett utrop.
De är väl grannare då te tänke de mor flugi hit efter lill Märta-Greta, som hon hade så hjärtans kär. Om hon bara hade orka så hade hon nog tagi Brita-Cajsa å mej med sej å." "Börje int på te prata som fegbarna du nu, också", afbröt Anna-Lisa systerns harmsna utbrott. "Jag tyck att vi ska int tänka nån'ting förr än vi få höra hur de är, när Ante kom efter oss."
"Ja, hon var nog de å flera gånger, då hon frös, lill'stackarn, och var hungrig och ville till mor", sade Ante eftertänksamt. "Mor skulle nog vara nöjd, tänk jag, som det är stäldt för småstinterna nu", tillade han. "Nog är hon de, må du tro. De var väl hon som fick komma hit till jorden lite grand, som en ängel och tala i folke, bå jägmästarns och Carl Nil'ses att ta barna."
"Ja och skjusar oss iväg in i skogen för te söka husrum, Jag förstå int huru vi ska finna en riktig storgrengran", sade Ante, som var solblind och såg svart och gult och rödt för sig, ty han hade allvarsam setat och stirrat rätt in i solen, som steg så fort öfver berget.