United States or Sweden ? Vote for the TOP Country of the Week !
Sidenbandet imponerade på honom. Han märkte också, att hon inte bar fläta. Hennes hår låg utslaget. Och det var lockigt, sammanfäst med ett rött sidenband. Också lockarna gjorde ett behagligt intryck på honom. Plötsligen ryckte han till. Hon hade talat! Va var de ni hette? Stellan Petréus. Mitt namn ä Rås, stavas R.O.S.E., men uttalas på franska. Stellan sade ingenting.
Mitt medlidande med min barndomsväninna växte endast, och åter måste jag kasta en blick på henne, medan jag lade in den sista klädningen. Hon var alldeles orörlig, man skulle kunnat tro att hon småningom slocknade bort där hon låg. Lockarna i pannan, ögonbrynens bågar och de långa ögonhåren tyktes ännu mörkare än förr och hyns hvithet ännu mera bländande.
»Jag kan inte tänka mig klimpen utan sina lockar», sade hon. Hon tog honom i sina armar, viskade vid honom, jollrade, övertalade och bad för de kära lockarna. Men Sven var omöjlig att övertyga. Han bad så vackert och såg så bevekande ut, att till sist fick han sin vilja fram. Han kom in i sin lilla röda hatt och med den vita blusen fladdrande om de små benen.
"Och sen ha' ni kanske varit i skogen, och på myran?" frågade Angela, som ännu arbetade med att få lockarna att ligga fina nedåt halsen. "Ja, men, i körkan å", svarade Maglena allvarsamt, fast lite försagd och tveksam. "I kyrkan?" skreko barnen på en gång. "Kyrkan, men den är två mil härifrån!" "Tyst Maglena", varnade Ante och såg mäkta besvärad ut.
Han gick fram till bålen, kastade de ringlande lockarna över axlarna, blixtrade med ögonen, knackade och framsade följande skaldestycke med värme: Skynden då fram på den härliga ban som i glänsande ringlar svänger sin ljusrika väg hän över framtidens fält.
Gistre Härjanson steg fram, sönderriven och blödande. Vintern är över och marken i blommor, sade han. Sätt dig upp, herre, och hör hur göken sjunger i sunnanskog. Valdemar satte sig upp och skakade de ringlande lockarna ur ögonen. Du är blodig. Du kommer från striden. Jag kommer från din slagna här för att lyckönska dig. I dag kan du få dö en hjältes död.
Sade och redde sig till att putsa sig. Jackan af vallman Slängde han unnan och gick till en vrå, där han stilla och bortskymd Skrapade skägget från hakan och tvättade händer och anlet. Därpå tog han i hast linborsten från hyllan och redde Lockarna ut, och ledige föllo de snart på hans skuldror.
Det hjälpte inte att mamma stretade emot och bad Sven inte bry sig om, vad de stora gossarna sade. Det hjälpte ej ens, att hon bad Sven för mammas skull behålla sina vackra lockar, som mamma tyckte så mycket om. Sven höll på, att de skulle bort. »Jag vill inte se ut som en flicka», sade han. Mamma sörjde vid blotta tanken på, att någon skulle så mycket som röra vid de vackra lockarna.
Det var som om all kraft runnit bort från honom. Han kunde inte säga, hur hon var klädd mera än att hon hade en vit stråhatt på de svarta burriga lockarna och han hade en angenäm allmänkänsla av att hon var vackrare och stiligare klädd än alla andra flickor i stan. Han tyckte sig också, så här på långt håll, ha en förnimmelse av att hennes bröst ej vuxit, men att hon själv blivit nämnvärt större.
Ännu vid hans fötter på golfvet Steg en strimma af rök ur den knappt halfslocknade pipan. Skön i sin slummer han låg, ohunnen af sorgen och oron, Skön som den åldrige är, då de glesnade lockarna hvitnat, Läpparnas purpur är slut, och kinderna vissnat och sjunkit, Medan en lång, lång lefnad af ljus och förtröstan och kärlek Röjs som en afton ännu kring den fårade pannan i klarhet.