United States or Guernsey ? Vote for the TOP Country of the Week !
De hörde honom sucka, de sågo tårar över hans fårade kinder neddroppa i de gråvita mustascherna... och Adolf, vars känsliga barnasjäl genomskakades vid denna syn, tryckte sitt ansikte mot Görans skuldra och gav fritt lopp åt sina tårar. Älskade vän! viskade Göran och slog sin arm omkring den lille kamratens hals.
En hand sträcktes in i lyktskenet som för att mottaga något, och ett blekt ansikte blev synligt mellan två tjocka, svarta hårflätor. Det var Gistre Härjanson, lekaren. Judaspengarna! viskade han. Fort! Någon kan komma. Magnus rörde sig icke ur fläcken. Då sträckte lekaren handen ännu längre in. Inte sant, frågade han, du är nöjd med mig? Jag har gjort min sak bra?
Och han såg sin egen kropp ligga avklädd och blå under deras klor. Hans mantelsnibb hade stramande fastnat om bänkstolpen, som ville en osynlig makt draga ned honom ur högsätet. Ord, som annars sällan brukade trivas på hans tunga, växte fram naturligt och sakta, och han knäppte händerna och viskade: Kristus min frälsare, varför slår du mig med en sådan fasa?
De lade honom på bordet. Mor i Sutre sade: Nu kan I gå. Jag behöver ingen. Sväran och Valborg sovo på loftet, okunniga om vad som hänt. I köket vakade gästgivarn, Anders och Träsken. De sutto i var sitt hörn av det halvskumma rummet, bytte då och då några viskade ord. Ibland reste sig Träsken och gick på tå ut på kökstrappan. Storstugans fönster lyste matt av talgljusens rödgula sken.
När hon fick se Soldis, begynte hon dansa och sprang fram och kastade sig om hennes hals, men Ingevald gissade, att hon kom med något budskap, och ställde sig tätt bredvid dem. Nog märker jag, att du är oglad, syster, viskade Ulva, men vad jag är lycklig att få se dig igen!
Han visste ej, hur han skulle bära sig åt och nickade villrådigt. Ja, men så att ingen hör oss, sade Rose efter en stund. Stellan blev allt mera osäker. Inte kunde han bjuda en flicka in i våningen! Det skulle inte vara passande. Ingen hör oss, sade han kort. Hur länge ska du va sjuk, Stellan? Han lyfte ögonblickligen ena handen och viskade: Tyst! Tyst! Nån kan höra dig. Ja har inte vatt sjuk.
Man viskade och kastade på mig ursinniga blickar, vilka inneburo allt det förakt som ligger i ordet »brännvinsadvokat». Slutligen avbröt ordföranden: Det kan icke nekas. Namn? Larsson. Karaktär? Marinmålare. Ögonblicket var inne. Det var jag som var den anklagade.
På det sättet stod han en stund och tycktes vilja tvinga sig att ej säga något vidare. Hastigt tog han ett par tre steg framåt och stannade framför henne med genomborrande ögon. Stackars, stackars barn, viskade han. Du, som var ämnad till drottninglycka och en blid ålderdom! Var det honom du såg? Vem? Jag har ingenting sagt. Vem, frågar du.
Hörde du något? viskade hon till mig. Nej, andades jag dovt tillbaka. Icke ett ljud! O Gud, jag tyckte hon skrek. Hon brukar vakna vid den här tiden, hon skall ha mat. Jaså, sade jag, och så gingo vi in och satte oss i den vackra gamla björksoffan. Eva tog sitt handarbete, det gamla kära handarbetet, som från början var avsett att bli en liten duk till en liten bricka. Det är åtta år sedan dess.
Hon ville göra vad han bad om, som satt vid hennes sida, allt vad hans underliga flackande ögon bad om, det ville hon göra. Hon var icke rädd, fast hon skälvde. Om det var nu det skulle ske, det stora och underbara, som hon aldrig vågade säga åt någon att hon längtade efter... Det som sagorna viskade om hemligt och förstulet, det som var kärnan i alla vackra dikter