United States or Gibraltar ? Vote for the TOP Country of the Week !
Mellan parens rad och dem, som suto, Sökte hon sig först en väg, men måste På det ljusa golfvet fram omsider. Enkel, med en krans af späda, hvita Blommor på sitt lockigt täcka hufvud, Skred hon, nu ett mål för allas blickar, I sin bäfvan framåt, längre, längre, Tills hon stannade vid grefvens sida. Det var Jenny.
När hon betraktade den, blef hon öfvertygad om att ingen toalett klädde henne så bra, som den rödrutiga morgonrocken, isynnerhet så här, då fållarna fritt fingo falla ner på golfvet. Nymark hade skrutit med sitt utmärkta skönhetssinne. Alma skulle mycket gerna velat veta hvad han skulle tyckt om henne i den här ställningen och kostymen. Håret var ännu lockigt efter gårdagen.
Jag hade aldrig sett andra menniskor än några små söta barn, som brukade leka på vår äng, och de hade ljusblå ögon och ljust lockigt hår, och dem skulle jag nog ibland ha haft lust att leka med, men de voro ändå så stora, och sågo mig ej. Men den här mannen var dubbelt större, och svart och ful, och han packade in mig i en låda. Der var fasligt ledsamt.
Den lille främlingen såg sig spanande omkring i det glada hopp att han skulle få se barnet. Och hur han spanade, föll hans blick på ett barn, som syntes honom så skönt, att han aldrig sett dess like. Barnet hade ljust, lockigt hår, stora blåa ögon och en ansiktsfärg, som var fullkomligt olika de inföddas där i landet.
Jo, håret var svart och väldigt lockigt, som ett enda svart burr. Han tyckte bra om hennes ansikte, om det inte varit för näsan. En sådan näsa hade han bara sett på den gamle majoren och på Görans far. Den var böjd . Han kände försiktigt på sin egen. Den var trubbig. Han visste inte, vad han skulle tänka om hennes näsa... Tre stötar i golvet: Har ni nu sett, hur man håller sina moitiéer.
Det var med ett ord stort jubel i hela huset. Vid detta tillfälle sprang emellertid ännu en liten pys omkring i rummen. Det var Olofs och Svantes lille bror, och han hade långt, lockigt och ljusgult hår och de största blåa ögon, som någon liten gosse kunnat ha. Han hette Sven och han var bara två år gammal. Tala kunde han icke helt och hållet. Men förstå kunde han.
Stolar åka över golvet. Dukar dras ned, väggarna darra och rutorna skallra. Tjut och vrål. Då öppnas plötsligt dörren och en liten söt flicka med ljust lockigt hår, blå ögon och en näsa som är mera pikant än vacker, står plötsligt mitt i rummet. Karl-Olof får se henne. Hon är upphovet till allt ont hennes fel är alltsammans, och han skriker åt henne allt vad han orkar: Du jänta, vad vill du här?
Maglena letade rätt på mässingkammen i lillkunten. Det blef i dag hennes uppgift att kamma småsyskonen, hvilka uppgåfvo tjut på tjut under hennes nitiska bemödande att få lockigt hår att falla slätt och stripigt att ligga fint. Sedan var det kylda, såriga tår och skafda små hälar, som skulle ansas.
"Prinsessor finnas där med lockigt hår, de äta på guldfat", drillade en annan, en så fin och vacker, med rödt bälte om särken, och med lockigt hår, som flög om hufvudet på henne när hon sprang i dansen. "Vi flyga öfver Medelhafvet och ta' er med oss, bara vi inte drunkna i hafvet", gnolade en annan rödkindsstinta med svart hårman och stora ögon.
"Ja, men där är mor å, så nog har den lillstintan de bra", sade Maglena med låg röst, i mening att trösta den sorgsna. "Tror du det, du lilla älskling", hviskade frun. Hon lyfte Maglena upp i sitt knä och lutade sitt hufvud emot hennes bara hår, som lyste lockigt och glänsande. Maglena satt åter stel som en pinne.