United States or Algeria ? Vote for the TOP Country of the Week !
Om nätterna drömde hon om knubbiga barnaarmar, som smögo sig om hennes hals, och tyckte sig höra barnaröster, som jollrade: mor! mor! Och hon vaknade med en ångestfull förnimmelse af, att detta vore en lycka, som aldrig skulle kunna köpas för dyrt, en rättighet, som hon aldrig i evighet skulle vilja efterskänka, en fordran, som hon förr eller senare måste utkräfva af lifvet.
De mindes den föregående dagens färd som något oskyldigt och vackert och önskade, att det skulle bli en rad av sådana dagar ända till landamäret. De jollrade och småsjöngo som den bäck de följde, men deras osaliga kärlek växte bara dubbelt bakom de bekymmerslösa orden. Ingen kunde motsäga den andra. Vad den ena ville, det ville strax också den andra.
»Jag kan inte tänka mig klimpen utan sina lockar», sade hon. Hon tog honom i sina armar, viskade vid honom, jollrade, övertalade och bad för de kära lockarna. Men Sven var omöjlig att övertyga. Han bad så vackert och såg så bevekande ut, att till sist fick han sin vilja fram. Han kom in i sin lilla röda hatt och med den vita blusen fladdrande om de små benen.
Slutligen kastade hon en schal över huvudet och sprang ut i natten för att finna svalka. När dagen bräckte låg hon och lekte med det fruktade svarta håret. Hon jollrade och skrattade som ett tillfredsställt barn. Endast i de onaturligt vidgade, rödskiftande pupillerna fanns det ännu något kvar av en obotlig rädsla.
Jag har letat efter dig, Valdemar, och så fick jag till sist höra, att du satt här och lekte och jollrade. Det var ett joller om ingenting. Allt börjar ur ingenting, broder. Hat, missförstånd, kärlek. Ur ingenting växte hela folkungaträdet. Är det för att säga mig det, som du har kommit? Om du kunde se mig här nere i dimman, skulle du nog märka, att jag inte står här för ro skull.
Tårarna torkade i mina ögon, jag skrattade och jollrade i kapp med henne. Jag lade henne i bädden och täkte henne. Hon var själfsvåldig, bullrade af glädje, sparkade bort täcket och sträkte upp sina små, runda fötter. Vill du vara stilla, din skälm, vill du vara stilla!
Ja, men Lova har ingenting, hon. Emellertid nöjde hon sig med de döda kattorna, strök dem, schasade på dem och jollrade. Gubben återvände till sina papper. Hon störde honom aldrig, hon visste, att han inte dög att leka med. Vid sjutiden knackade det på dörren. Broms flög upp. Vem kan det vara? Inte ska morfar bli rädd. Det är ju bara Sörman.
Rosigt och lifligt, friskt och strålande jollrade det första på golfvet. Icke visste han, denne lille, att hans fader gick der som en krympling, hans ståtliga, vackra far, som förr aldrig smakat en tår af denna dryck, hvilken nu småningom bragt honom så långt. Nåväl så växla menniskornas öden! Stockflötarn går nu omkring på gatorna, går på kryckor.
Den, som inte hade hört sådant ljud förr skulle ha kunnat tro Mattes i en hast fått för mycket till bästa och jollrade fram låtar och ord utan mening.
"Ja, ser lilla sötnosen, de var just meningen de", jollrade Viva och vindade så mycket hon förmådde emot systern. "Se jag vill inte att di skola råka in i samma eländesexistens som vi. Det fins ingenting gemenare, rysligare än att vakna på morgonen då det är kväll." "Han såg endast henne", fortsatte Viva. "Såg rosen, som brann lik purpur på snöhvita hyn",
Dagens Ord
Andra Tittar