United States or Zambia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Sjundenedristerna fingo alltså endast fritt den sista morgontimmen. Svordomar! Förbannelser! Stellan var den förste, som fick frågan. Till en början trodde han, att det berodde på en alldeles särskilt satanisk otur. Han haltade sig genom skanderingen. Det där går inte vad man kallar precis lysande, Petréus. Stellan svarade ej. Har du inte skanderat genom det hemma? Jo. Nå, översätt då!
I fråga om barnen Petréus ägde det något ovanliga förhållandet rum, att även om man visavi dem kunde hysa tvivel om, vem som varit deras mor, kunde man däremot med bestämdhet påstå, att prosten Petréus varit far till dem alla. De hade alla hans stora, runda, säkert och solitt byggda sydskånska kranium. Av de elva barnen hade endast ett kommit på villovägar.
Nu vände sig kapten Petréus till sin mor med en glimt i ögat: Herr Anderzén vill väl bli av med en av sina kristallskålar. Stellan såg på sin far. Deras blickar möttes i två vuxna mänskors leende. Han tyckte plötsligen om sin far, inte på samma sätt som han älskade sin mor, utan kallt, på förståndets vägnar. Hur mycket ska du ha? Tjugu kronor ä dä högsta, någon fick ge. Annars mindre. Aha!
Redan långt innan Stellan Petréus gjort sig förtrogen med jagbegreppet, redan på den tid, då han ännu talade om sig själv i tredje person singularis, ägde han en klar och orubblig uppfattning om sin egen betydelse. Varje dag, då han kom hem från sin promenad med gamla Kerstin och tamburdörren öppnats, blev han stående utanför tröskeln och ropade med gäll röst genom våningen: Kommer han!
Och så sant ja lever skulle ja förstått bättre för ja va trettisex år gammal. Och han me, för han var fjärdingsman, och visste både lagen och Guds ord. Och barnet dog innan de blev döpt, för de va fött i synd och elände. Löjtnant Petréus pekade på dörren: Ut härifrån! Genast! Hör hon vad jag säger! Genast!! Gamla Kerstin gick lugnt mot dörren.
Han funderade en stund vidare. Om han erbjöd henne att läsa brevet och hon alltså själv såg, att hans mormor skrivit om presenterna, skulle hon ju inte kunna undgå att säga något. Vill farmor läsa brevet? Prostinnan Petréus önskade ingenting högre. Tacka för att hon ville läsa Göteborgsbrevet!
Men efter supén svängde samtalet om. Fru Möller sade: Säg, Karl, var det inte med Stellan Petréus du gick över ån, den gången du fick klasstryk? Jo! Det måste ni berätta, sade fru Davidson. Och Kalle berättade allt, till och med om kökshandduken i byxorna. Ja, sade Kalles far, men där tycker jag, att Stellan bar sig stiligare åt än du. Stellan rodnade. Alla sågo på honom.
Slutligen sade Smygaren: Ja, kära Petréus, jag behöver inte fråga dig, varför du inte läst på. Den, som använder hela eftermiddagen att gå ut och kurtisera flickor, den går det till sist på tok för. Och det gör det med dig! Stellan blev plötsligt blodröd i ansiktet. Någon längre ned i klassen fnittrade. Han vände sig om för att upptäcka, vem det var.
Och gång på gång upprepade han för sig själv: Per Stellan Severin Petréus och min far ä löjtnant. Han visste, att han skulle bli tillfrågad om vem han var. Och så bar det i väg. Gamla Kerstin stod i tamburen med händerna sammanknäppta över magen och suckade: Ack ja! Ack ja! Herregud! Tiden går, tiden går. Nu ä han så gammal att han ska börja läsa. Ack ja! Ack ja!
Jag ska heller ingenting säga mera, men jag vill bara säga dig det, att om du tycker att jag tar pojkens konfirmation för allvarligt, får jag säga dig, att din gamla mor tycker du går bra långt. Gumman Petréus hade talat så fort, som om hon andats med hjärnan i stället för med lungorna. Men nu blev det tyst inne i lilla förmaket, alldeles tyst.