United States or Guinea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men nu ska han höra upp, lilla greven, för nu ska jag säga honom ett gudsord. Vet han vad fan sa när han sålde svansen? Dalern i bordet, bonne, sa han. För han kände göken. Och det gör jag med. Jag känner honom, jag känner honom. Genom köksdörren, som lämnats öppen, trängde plötsligt svärans smattrande stämma: Ocken ska känn'en om int' I, som är halvvägs svärmor te'n.
Göken grå är icke den, som klagar; Nej, där klagar Pero Vutschitschevitsch, Perovitschen Batritchs gamla fader: "Ve mig, ve mig, ve till domedagen, Ty af söner, som mig efterlefva, Hämnas ingen väl hans mord, den dyres!" Honom tröstar Perovitschen Radul: "Slikt må ej ditt gråa hufvud ängsla.
Det är alltså det Heliga hjärtats fest i dag? Och jag betraktar mina fyra stenhjärtan, en smula berörd av detta uppenbara sammanträffande. Jag hör göken från det håll där kyrkan Notre-Dame des Champs ligger, vilket är en omöjlighet; eller ha mina öron blivit så utomordentligt känsliga, att jag kan förnimma ljud, som frambringas ända borta i Meudonskogen? Den 15 juni.
Första sidan skvalade ut i en enda bred ordström dels ur egen fatabur, dels ur Afzelii sagohävder och Svenska folkvisor, som han läst hos en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt intryck på honom: »Kära älskade Vän!» började han »Ensam sitter jag nu på min lella kammare och less alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår när Ida kum ut hit, det var när som vi sådde vårrågen och göken lullade i stuthagen, och nu är det höst, så gossarne är ute efter strömmingen till skäret; jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte Ida hade rest sin väg och inte ville hälsa efter sig från ångbåten, som professorn var så innerligt snäll och gjorde från atterdäcket, när som han kom i uddan; det är tomt som ett hål efter Ida i kväller och det våller mest av allt att sorgen är tong.
Det är ett sådant solväder i dag, att det är svårt att inte se ut. Göken ropar i skogen, och getskällorna pingla från markerna, där mina hjordar beständigt växa och föröka sig. Ända hit in hör jag kornsuset, överallt gror det och spirar, på vallen, på stugtaket, till och med de gamla stockarna i väggen börja att mossa sig och grönska.
Jag tål inga motsägelser. Nu börjas det." Han gav den sårade ännu en klunk ur fältflaskan och vände sig till sjukvårdarna. "Var hittade ni den här göken?" "Han låg en tre kilometer nordost härifrån i ett snår, där dom visst haft en patrullstrid." "Bravo! Men 'patrullstrid' duger inte alls. Vad skall vi säga?
Det stannar alltid en misstanke på mig ändå... Det vore förskräckligt! Jo, sådana äro läsarne, bror Brackander, inföll nu Spöqvist, idel gudsnådliga och fromma människor på ytan; men då man bara kommer underfund med dem, äro de idel tjuvar och kanaljer. Den där göken har nog gått i god skola.
Det var en skön midsommareftermiddag de båda männen begåfvo sig i väg på frieri. Solen stod högt på himmelen och sken på ett landskap i sommarns första, ljusa grönska. Göken gol, och i trädtopparne qvittrade skogens alla glada foglar. Det var lif, lust och glädje. Sakari var klädd i sin sommarståt, Juuso likaså.
Första sidan skvalade ut i en enda bred ordström dels ur egen fatabur, dels ur Afzelii sagohävder och Svenska folkvisor, som han läst hos en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt intryck på honom: »Kära älskade Vän!» började han »Ensam sitter jag nu på min lella kammare och less alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår när Ida kum ut hit, det var när som vi sådde vårrågen och göken lullade i stuthagen, och nu är det höst, så gossarne är ute efter strömmingen till skäret; jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte Ida hade rest sin väg och inte ville hälsa efter sig från ångbåten, som professorn var så innerligt snäll och gjorde från atterdäcket, när som han kom i uddan; det är tomt som ett hål efter Ida i kväller och det våller mest av allt att sorgen är tong.
Högre uppsteg dagen, Glädjen och behagen Väcktes ur sin långa vinterdvala; Vårens krans blef bunden, Göken gol i lunden, Och kring hyddan flög min kända svala; Luften ljöd och skogen, Minsta fågel trogen Göt i stämmor späda hjärtats brand. Allas fröjd jag hörde; Djupast dock mig rörde Lärkans ljufva lott i himlarunden.