United States or Honduras ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Men Oikameonna dog icke, giftet var svagt, hon blott domnade; hon lefde länge som plantan på sanden, då ingen droppe regn faller. Dock Oikameonna var stark, hon lyfte åter sitt hufvud". "Lilameha se, många vintrar hafva sen dess gått öfver fälten, och nu bär åter Oikameonna krans, ty nu blomstrar Oikameonnas hjerta åter.
Då kommo ljungeldar och dunder och tordön och jordbävning och starkt hagel. Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina fötter, och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda.
Han hade sitt sextonde år ej nått, På bår ren lagd. Långt var det lif dock, han lefva fått, Om lif är bragd. Ack, mången grånat i ärans glans, Som fäst med glädje sin strålande krans På den femtonåriges hjässa, Om i byte han vunnit hans.
I bättre smycken hon en bättre lycka klädt, Om lifvet unnat henne den. Min krans är dyster, och min gördel gör din harm; O, när jag knöt dem, tänkte jag: Som jag så fattig denna halm ej vuxit har, Ej detta gräs så glädjelöst. Dock gärna, furste, för din vilja ville jag I blommor byta sorgens dräkt Och taga denna skarpa tistel från min barm Och gömma i mitt hjärta den."
Ena kransen för sig själf hon sparar, Åt sin lekvän skänker hon den andra; Men den tredje lägger hon på böljan Och med tysta ord ledsagar denna: "Simma, simma, gröna krans, med vågen, Simma hän till Georgs port och bringa Detta budskap till hans goda moder: 'Vill du, moder, gifta bort din Georg, Gif ej honom åt den unga änkan, Åt den sköna flickan unna honom!"
Holpainen var så nöjd, då han hörde Mari tala, att han skulle kunnat lofva att taga månen ner från himmelen, om det skulle galt. Och hon får inte läggas i gemensam graf, utan skildt för sig, alldeles skildt. Nej, nej, var lugn för det. Och af myrtenqvistar skall det lagas en krans på hennes hufvud och en blomma i handen, en sådan der, som kostar en mark, och shertingsskjorta.
Ja, hör du, shertingsskjorta och blomma i hand och krans... Tiina Katri och Holpainen sågo på hvarandra. Det plötsliga ordflödet gjorde mannen åter orolig. Men Tiina Katri sade lugnt: Lägg dig der på sängkläderna, Mari, och försök att somna. Du är ju alldeles genomtrött. Vänta, skall jag lägga dyna under ditt hufvud. Se så der, lägg dig dit nu.
Men benrangelsmannen finns på sin plats, Palladios. Midnattstiden är förliden. Jag är sömnig. Ut med lamporna! -Nej, nej, vi skola dansa. Varför har musiken tystnat? Spela upp Kalabis, Kalabis! Vem begär Kalabis? Benrangelsmannen. Giv mig en friskare krans! Tag benrangelsmannens! Kalabis! Jag figurerar mot min unge syrier. Kalabis! Fyll min bägare! Tag benrangelsmannens!
Lik bäcken, som sin muntra stämma höjer, Fastän den bruten mellan klippor går, Så tycks ock hon, på lifvets fröjd bedragen, Förvirrad, krossad, sjunga sällhet än. Se denna glesa krans af vissna rosor, Som fängslar hennes spridda hår; hvar fläkt Slår bort ett gulnadt blad af dem, liksom Ett oblidt ödes lätta vindar slita Förhoppningar ur en förkrossad barm.
Ja, säger Anden, de skola få vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem.» Och jag fick se en vit sky, och på skyn satt en som liknade en människoson; och han hade på sitt huvud en gyllene krans, och i sin hand en vass lie.