United States or Georgia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och så klarnade det, år efter år, tills jag fick det för mig, att om jag ej gjorde det, hade jag försummat något som måste göras. Det är då det gror i mig, att jag skall slå sönder hennes kropp och bära den till latrinen där ville jag ha henne varför, det vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara där! Och så gjorde jag det och fick frid!
Jag har anlagt vägar och satt träd, därför att asagudarna bjuda det och kalla det god gärning. Jag har också gått till mina harvar och plogar och alla övriga redskap, som blivit signade vart år och som vi nordbor anse heliga. Jag har gått ut på åkern till allt, som gror och växer.
Och så klarnade det, år efter år, tills jag fick det för mig, att om jag ej gjorde det, hade jag försummat något som måste göras. Det är då det gror i mig, att jag skall slå sönder hennes kropp och bära den till latrinen där ville jag ha henne varför, det vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara där! Och så gjorde jag det och fick frid!
"O min dyre fosterfader, säg, Hvarför smyckar folket sig i byn?` "Därför smyckar folket sig i byn, Att på slottets vida gård i dag Bygdens skaror skola samla sig, Fäder, mödrar, flickor, ynglingar." "O Miljutin, dyre fosterfar, Tomt är slottet sedan många år, Ändar blott bebo dess öde rum, På dess stängda gårdar gräset gror. Hvem skall öppna slottets portar nu, Hvem har bjudit folket samlas där?"
Han hade sjelf ingen aning om den genomgripande förändring hans inre undergick, han var som ett stycke medvetslös natur, der allt spirar och gror af en inre nödvändighet, derför att det är vår och solen skiner. Ännu långt senare, när knopparne slagit ut, visste han icke hvad det var som skett.
Fröet är kanhända redan sått, kanske i går eller i förrgår, kanske också någon hemlig olycksdag för många år sedan, det gror i tysthet, och en dag skjuter det upp med giftiga blommor och grönsvarta bär... Men Tomas låg på soffan i sitt rum.
Sof, oroliga hjärta, sof, Glöm, hvad världen har ljuft och ledt! Intet hopp din frid förstöre, Inga drömmar din hvila! Hvarför ser du mot dagen än? Säg, hvad väntar du mer af den? För de djupa sår kanhända Någon helande blomma? Arma hjärta, slut ögat till! Dagens rosor du pröfvat nog; Blott i sömnens dunkla lustgård Gror den stängel, dig läker.
Ack, onkels barm är ej af sten och stock, Han skulle göra allt, det kan jag finna, Och Axel slippa längta, tråna, brinna Och se från öde trakter bort mot dem, Där lagern gror, där konsten har sitt hem, Fast ej hans lilla, arma älskarinna. Hvad, om jag skrefve? Dock, jag kan ej hinna. Där finns så mycket att ge akt uppå I onkels lynne, om man önskar få Ett insteg i hans varma hjärta.
Dess köl är bräckt, gräs gror i dess botten opp, Och dagen strålar genom dess sidor. Upp, tag det, flyg kring hafven och sök ditt namn Bland främmande ljud, förgäten af mig! Och Hjalmar gick. Han kom på sin faders gård, Där sköttes tomma, barnsliga lekar; Af mannahänder, knutna kring svärden förr, Nu slungades klot, nu fångades boll.
Löf och örter och blommor små, Ljusa liljor med dagg uppå, Purpurros, som så vänligt ler, Jag vill välja till brudkrans er. Minnesblomma vid böljan klar, Inga törnen din stängel har. O, hur liknar dig icke den, Som gror upp i min barm igen, Som har taggar på hvarje skott Och som sårar mitt hjärta blott. Sjungen, bäckar, min bröllopssång!