United States or Sint Maarten ? Vote for the TOP Country of the Week !
Kejsarinnan log med sommarns ljusa dager; "Alltför mycket", så hon sade, "Har ni fordrat, en i ära mognad furste För två späda furstesöner. Min furstinna, om er önskan skall beviljas, Måste ni er lösen öka, Måste ge också er själf åt Katarina Med ert hela varma hjärta." Sagdt; och utan att ett svar förbida räckte Åt den bedjande hon handen.
Men då med sommarns sprickande löf och med drifvan om julen Friheten kom och vi foro enhvar till det saknade hemmet, Var det i glädjen en sorg att lämna hvarandra och skiljas; Åter, när skolan kallade oss, och ömma föräldrars Armar och syskonens krets vi lämnat med tårade ögon, Var det i sorgen en glädje att vänta hvarandra och mötas.
Då måste han stanna hos den andra der nere och hon, den gamla, sällskapar med haltian och sommarns alla naturväsen, som om vintern sofva... Och nu, Antti, har du hört allt. Se nu ut, se! Vid holmen der bor Weitikkas älskade på hafsbottnen, och der ser man ibland om höstqvällarne, just förr än isen binder vågen, en reslig gestalt liksom förföljd af en annan hvit skepnad försöka fly åt kullen till.
Som när sommarns hvirfvelvind en afton, Då naturen lik en söndag tiger, Kommer ensam, osedd, snabb som pilen Och slår ned i skogssjöns famn, en planta Rör sig ej, ett barr ej, lugn står tallen, Lugn står blomman på den branta stranden, Lugnt är allt, och endast djupet sjuder; Så, då sången slog den unges sinne, Satt han stum, orörlig, sluten, bortskymd, Men hvart ord dref bloden ur hans hjärta.
Gossen svarte åter: "An i höstens dagar Gläda vårens minnen, Ån i vinterns dagar Räcka sommarns skördar: Fritt må våren flykta, Fritt må kinden vissna, Låt oss nu blott älska, Låt oss nu blott kyssas!" Lutad mot gärdet stod Gossen vid flickans arm, Såg öfver slagen äng: "Sommarens tid har flytt, Blommorna vissnat ren; Skön är din kind likväl, Rosor och liljor där Blomstra som förr ännu."
När, likt plantan i sin sommar, Skön och blid, Allt det ljufva föds och blommar Utan strid, Hvarför går här sorg och fara Hand i hand, Hvarför får ej jorden vara Fridens land? Löfven gulna, Träden klädas af, Och novemberdagar mulna Öfver blomstrens graf; Drifvan deras kronor grusat, Blott i hjärtan, som de tjusat, Medan sommarns sol dem värmde än, Lefva de som minnen opp igen.
Hjärtats källor brusade fram ur djupet, Varmt med Hjalmars blandades fadrens blod. Sommarns kväll såg klar och ljus på norden, Lugn sig bredde kring land och haf, Bortom skogen dolde sin strålflod solen, Och, likt dagen, slocknade Fjalar kung. Nio sånger. Om han kom, den sköne ynglingen, Om jag såg hans svarta ögas blixt, Som jag honom nyss i drömmen såg, Hölja ville jag i blommor mig.
Men ren hade de nått lusteldarnas kulle, af ålder Älskad i nejden och sökt som ett samlingsställe vid sommarns Skönaste fest; dit skyndade glad den stojande gossen, Dit gick ynglingen stolt, och med kärlek gömd i sitt hjärta Flickan, och dit från sitt ensliga tjäll, långt borta i dalen, Blickade gubben och såg, hur lågorna tändes i natten, Glada som minnen därvid i hans eget nattliga sinne.
Ett jubel Ljöd bland luftens dimmor, ljöd bland träden Kring den gamle, och han själf, af sångens Glädje gripen, glömde nöd och sorger Och föll in med ord. Den sköna psalmen, Sommarns psalm, "Den blomstertid nu kommer", Ljöd i stilla darrning från hans läppar. Och den blomstertid var kommen. Sommarn, Som han sjöng om, var af inga murar Utom honom stängd.
Det var en skön midsommareftermiddag de båda männen begåfvo sig i väg på frieri. Solen stod högt på himmelen och sken på ett landskap i sommarns första, ljusa grönska. Göken gol, och i trädtopparne qvittrade skogens alla glada foglar. Det var lif, lust och glädje. Sakari var klädd i sin sommarståt, Juuso likaså.