United States or Kosovo ? Vote for the TOP Country of the Week !
En skugga, löfvens skugga, Kanhända hjärtats äfven, Föll nu på furstens anlet, Men så till svar han talte: "Nadeschda, kejsarstaden Och krigarärans tjusning Och hofvets prakt och nöjen, De hålla Voldmar fången." Den sköna flickan sade: "Två gånger blott mitt öga Sett dessa heder löfvas Och löfven åter falla, Och redan tvenne gånger Har fursten här besökt oss.
Först då, när man nått randen af mon, ser man en skymt af den glittrande böljan mellan löfven, och fattar man för att betrygga sitt nedstigande med sin högra hand roten af en björk, så kan man med den vänstra stödja sig på de öfversta grenarne af en annan.
Hon svarte ej, hon sänkte Sitt strålomgjutna hufvud Mot furstens skuldra sakta. Då kom en fläkt och flydde I lek emellan löfven. De skälfde, skuggan skälfde, Och månens skimmer, gjutet På flickans svarta lockar, Bröts ljuft i stilla darrning.
Och den andra systern talar: "Den, som styr därnäst i hamnen, Vill min blombukett jag skänka, Om han är med den belåten." Och den tredje systern talar: "Den, som kommer sist i hamnen, Han skall få mitt glada famntag, Om han är den vackre August." Löfven de falla, Sjöarna frysa.
Löfven åter igen behöfva jordens nationer under de tusen åren, för hvilka ännu både synd, sjukdom och till och med död äro en möjlighet, ehuru de höra till undantagen. Vi sade trädens löf. Det står egentligen "trädets löf" och "lifvets träd," skenbart gifvande vid handen, att det skulle endast finnas ett träd.
Tystnad rådde, tills den höga kejsarinnan Lyfte rörd sin hand och talte: "Hvilken anblick, hvilken tafla, ljuf och verklig, Dessa sekelgamla lönnar, Mellan gula, skördbetyngda stränder floden, Och på afstånd kullar, lunder! Säkert bor ett lyckligt folk i dessa hyddor, Som emellan löfven skymta Gladt i våra färger, röda, hvita, blåa, Nästan trängande hvarandra.
Men hela ön är i hans våld, hvi skulle han neka den sköna Wainahée att gå till stranden, för att afskölja bloden från sin drägt, från sina händer, blod af hennes hjertas lif. Wainahée stod vid vikens strand, hon blickade öfver hafvet. Hon sjöng som vågen sjunger mot stranden: "Fri är Wainahée, fri som kormoranten i skyn, som vågen i hafvet, som vinden i löfven.
Var i högre Makters vård den gamle? När han hopplös Nu mot fästet höjde ögat, syntes Klar en högblå rand emellan molnen, Ljusets förebud. I kyrkan skulle Sången börjas; på den öde holmen Drog ock nu den första vindfläkt andan Mellan löfven, och den första lärkan Flög, af dagern väckt, mot skyn. Försvunnen Var naturens dvala snart. På toner Följde toner nu, och nya stämmor Vaknade i dal, i höjd.
På år af nöd blir slutet död; Nej, dröj, jag ensam går!" "Nej, gode, nej! Ger kärlek ej I farans stund oss mod? Af kvinna kan den göra man, Af svaghet hjältemod. Ser jag din hand på bågens band, Skall jag ditt öga bli, Och så mot nöd och så mot död Förente kämpa vi." "Se, skogens famn är blott en hamn För vilddjur och för brott; På ditt gemak blir molnet tak, Och skyl ge löfven blott.
Om luften ville blifva sval Och löfven falla sen, Jag såg kanske i nästa dal En flock af järpar ren. Dock snart skall ripans spår sig te, Och järpens skygd förgå; Men den, som helst jag ville se, Skall jag ej se ändå. Jag blickar här, hon blickar där, Men ack, vi mötas ej! Jag kunde stå, där blicken är, Och såge henne ej.
Dagens Ord
Andra Tittar