United States or Réunion ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vid läsningen av Swedenborgs drömmar 1744, året innan hans förbindelser med den osynliga världen togo sin början, upptäcker jag att profeten har undergått samma nattliga tortyr som jag själv på senare tider lidit, och i sanning slående är därvid den fullkomliga överensstämmelsen i symptomen, vilken icke lämnar något tvivel övrigt angående arten av den sjukdom som träffat mig.
Vi hafva här samma märkliga öfverlåtande af verldsväldet åt Jesus hvilket är så skönt beskrifvet uti Dan. 7:13: "Jag såg i nattliga syner, och si, i himmelens sky kom en, som liknade en menniskoson, och gick fram till den Gamle af dagar och vardt förestäld inför honom; och åt honom blefvo gifna välde och ära och konungadöme , och alla folk o.s.v. tjenade honom."
Petros' ansikte uttryckte den största spänning vid den upptäckt, han trodde sig hava gjort i helgonets ord om den nattliga gudstjänsten.
Det var oändligt välgörande för känslan att slippa vara föremål för det slags uppmärksamhet, som männen kalla käringsladder, märk väl, när ej de sjelfve göra deras nästa till föremål för detsamma. Hittills hade jag med fullkomligt lugn betraktat det nattliga laget, men i det ögonblick värden tog upp en lång svart butelj, blef jag hetare om öronen, än elden förmått göra mig.
O qvinna! de sörjande tonerne svara Vak upp till att höra, och allt skall förklara Och allt skall förkunna Dig plågor och strid. Häf upp Dina ögon; hvar finna de frid? På fältet Dig möter den suckande vinden Och blomman med nattliga tårar på kinden; Vid stranden af hafvet, dess klagande våg; På fästet de sargade skyarnes tåg.
Jag bad honom ursäkta detta nattliga besök; men sömnlösheten och svimningsanfallen hos en sjuk som hade mist förtroendet till sin läkare o. s. v. Min förträfflige vän, vars gästfrihet jag har mottagit, behandlar mig som en inbillad sjuk och vill inte lyssna till mig.
Sorgbarn, min son... Så ljöd det åter från riddarens mun. Men nu ryste Sorgbarn vid dessa ord. De voro icke hans faders, de voro en gäckande andes, som talade med hans faders tunga. Sorgbarn! Du vet ej, hur jag älskar dig, sade riddaren under den nattliga vandringen. Nej, släpp min hand! Du må icke röra mig. Jag vill icke vara din son.
Mödrarna fingo veta, att deras gossar om natten gingo vilse i Blekängens gränder. Visserligen fanns det väl knappast en moder, som icke ansåg sin gosse främmande för dessa nattliga strövtåg. Men det var förfärligt i alla fall. Frestelsen fanns där.
Jag vill alltså säga eder, att det första minne jag har, är af en tid, som var mig ganska ärofull. Jag lyste då för en Romare, värdig detta namn. Han lemnade sitt hem, en liten enkel boning, för att rädda fäderneslandet. Jag följde honom i hans tält och lyste hans nattliga vakor för fosterlandet, jag lyste honom ännu då hans själ kämpande flydde ur kroppen.
Han kände någonting oerhört beklämmande i denna nattliga ensamhet med de båda gamla, denna känsla ville nästan övergå till rädsla. Är jag då ännu inte ens en man, tänkte han, efter jag inte kan tåla mörkret och natten och dessa väggar som gapar mot mig, denna lampa som mor tänt bara för min räkning