United States or Panama ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Hu", ryste den unga flickan "hvad är detta, icke ville jag dock dö", och under det ännu i fjerran susade sista ordet af hennes sång "älska, älska", svarade i närheten, "dö, dö", ännu en stund, till dess det första ordet upphörde att ljuda och endast "dö, dö, dö," skållade kring nejden, blandadt med återljudet af stormhvirfveln, till dess begge på en gång bortdogo i fjerran och allt åter var lugnt och tyst.
Ett svårt hostanfall afbröt honom och då det var öfver, nästan dignade han ned på en stol, så blek och dödstrött, att Hanna ryste. Skulle han dö här och hade hon dödat honom? Se här, drick litet vatten! sade hon och räckte honom glaset. Hans hand skakade, då han mottog det. Tack! sade han. Det är kanske första och sista gången du bjuder mig en dryck.
Det såg nästan ut, som om Eufemios haft tårar i ögonen. Han fattade Petros' hand och kysste henne, men ryste ovillkorligt och bleknade för den dödskyla, av vilken hans läppar möttes. Petros svarade honom icke.
Och innan han lade ut, vältrade han stenarna från den lilla bryggan i sjön, förstörande båthamnen, och for därifrån, nöjd med den hämnd, som icke lämnade hans fiende ens något att vinna. Om detta talade vi, men hela tiden låg vår egen missräkning på lur bakom våra ord, och Elsa ryste. »Är det vi, som föra olyckan med oss?» sade hon. Jag log. Min hustrus ord syntes mig tomma och överspända.
Hon ryste till och gick vidare, stannade mekaniskt framför en liten bokhylla i ena hörnet af salen och drog ut ett par böcker. Men där fanns ingenting, som intresserade henne, det var gammalt kram, som prosten icke ens ansåg värdt plats på en hylla i sitt bibliotek där nere på nedre botten, där det likväl fanns så mycket annat värdelöst kram.
Han kunde sitta så i timtal utan att förmå röra sig, och när han slutligen gick upp och satte sig i bädden ryste han åt sin egen ensamhet. Där nere hörde han hur far och mor låste om sig och gick till vila. Här uppe satt han, övergiven av hela världen, och stirrade på lampan, på de få böckerna i hyllan, på det smutsiga golvet och på sin egen spegelbild i fönstret.
Den unga flickan satt der rak och stel och tyst som om hon varit skuren i trä. Hon teg så hårdnackadt som skulle hon tiga hela natten. Den ensamma, svartklädda kvinnan ryste. Det var som stod hon nu än en gång framför likbåren, den der förfärliga dagen, då hon miste allt den dagen som en tid nästan varit utstruken ur hennes minne.
Han visste inte riktigt vad han skulle säga henne, då han en gång gett studenten respass. Han hade en känsla av att han inte skulle kunna säga någonting, bara falla ned framför henne, med en present i ena handen och en revolver i den andra Nu skrattade hon. Han ryste till. Det var som om någon kittlat hans hjärta.
Ska vi behöfva räkna med hvarandra som kälkborgare?» Hon måste låta saken förfalla. Hon visste att om hon envisades skulle han neka att fortsätta och det vågade hon icke utsätta sig för. Hon ryste vid tanken på hur tomt hennes lif då skulle bli; det var som om det skulle mista sin enda glädjekälla.
"Skola vi bege oss af redan?" Hans röst var lugn och jemn, men Alma ryste likväl, då hon hörde den, stönade, vände sig med ansigtet mot marken och ref i ljungen med båda händerna. Riset skar hennes fingrar, men hon kände det ej. "Alma, var inte barnslig." Nymark stod bredvid henne och försökte upplyfta henne. "Hör mig! Det der tjenar till ingenting.