United States or French Polynesia ? Vote for the TOP Country of the Week !
En sorgelig klagan Mötte mig där, in gick jag och såg af barnen de tvenne Äldre, som gråtande högt omgåfvo sin moder, det ena Skakande henne vid handen, det andra vid lockiga hufvet; Men orörlig och stum låg hon, dödsdrifvan var utbredd Öfver den stelnade kinden, och natt betäckte dess ögon. Så var det ute med allt, och förödt var det härliga Kangas.
»Detta är mitt hem och jag vill icke se er mer.» Hon reste sig; nu var hon åter fullkomligt lugn. Ögonen hade åter fått lif, men på sned öfver ena kinden drog sig två långa, mörkröda strimmor, likt två blodiga märken efter ett yttre våld i det för öfrigt vaxgula ansigtet. Han stod ännu qvar derborta vid dörren, med handen på låset. Han visste ingenting att göra och ingenting att säga.
Du vill att jag skall förföra dig, men det blir icke af. Nej, jag vill icke att du skall förföra mig. Du vet icke alls hvad du vill! sade han, till hälften förargad och gaf mig ett halfhårdt slag på kinden. Blif nu icke ond! Jag lade armarna om hans hals. Han blef så svart i ansiktet, medan han satt och såg på mig. Han såg och såg. Tror du att kvinnor äro blygsinta? Ja. Nej.
Om någon slår dig på den ena kinden, så håll ock fram den andra åt honom; och om någon tager manteln ifrån dig, så förvägra honom icke heller livklädnaden. Giv åt var och en som beder dig; och om någon tager ifrån dig vad som är ditt, så kräv det icke igen. Såsom I viljen att människorna skola göra mot eder, så skolen I ock göra mot dem. Om I älsken dem som älska eder, vad tack kunnen I få därför?
I den kristna kyrkans första tider, När i ljuset från den nya världen Jorden bleknade och mången trogen Vände bort från den med rysning ögat, Bodde i Aten en man, Krysantos. Tidigt, innan än den bruna locken Vissnat på hans hjässa, kinden mistat Vårens blomning, höga pannan fårats, Hade ordet hunnit till hans öra Och hans hjärta öppnats gladt för Kristus.
Först när de gamla ville gå till vila måste han bryta upp. Men innan dess sjöng han, med nervöst skälvande röst, förtvivlat, som ville han därur hämta styrka att kasta sig ifrån sig det spöklika livet helt och hållet: “Han skall torka från kinden var stackares tår, ingen gråt skall väl vara där mer. Där skall alltid vara en salighetens vår och solen den skall aldrig gå ner.“
När den sköna maj med sippor kommit, Kransa tärnor sina bruna lockar, Skyndande till ringdans kring sin majstång. Under dansen äro alla glada. Glad är den, som bär ett vackert smycke, Glad är den, hvars blomsterkrans är lyckad, Glad är den, som känner kinden rodna. Frågar du, hvem gladast är af alla? Den, som ser sin fästman med i ringen.
Ser du, hur jarlens alla fem fingrar ännu synas på kinden... Varifrån få vi kvinnor våra aningar? Själv kan jag inte förklara det, men bara Magnus kommer in i rummet, känner jag, hur var liten sena börjar sticka och rycka. Och ändå är han alltid så hövisk mot mig, så tålmodig och undfallande. Men jag tror inte på honom. Å, jag är dödstrött. Giv mig ett horn öl.
Han sade icke heller någonting. Det var en tystnad, som kunnat utsträckas hur länge som helst. Plötsligt skakade han till som af en frossbrytning, och kinden blef gråblek. Hon vände sig icke om, men det var som om han känt hennes skrämda blick. Det är ingenting. Bara lidelse. Det går öfver.
Spårvägsmannen nummer två lyckades jag också undvika men rusade mitt i armarna på en tredje som prompt och snabbt slog till. Jag lyckades endast delvis parera, och slaget, som träffade högra kinden, satte mina bohuslänska förfäders vikingablod i svallning. Spårvägsmannens näve susade redan för andra gången mot mitt ansikte.