United States or United Kingdom ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han rökte, han som aldrig rökte. Jag tillät mig stanna och observera, vilket icke var svårt, då mannen bodde på nedra botten. Han tycktes njuta oerhört av cigarren. Efter en stund lade han bort den och gjorde sig redo att gå till sängs. Han flyttade fram nattduksbordet till huvudgärden, drog upp klockan och tog av rocken.
Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en prinsessa borde. Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och högdragen, oerhört högdragen. När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära, bugade alltså djupt när han blev tilltalad.
Och vi tro och hoppas av dig, att du inte, när du blir äldre och kanske får smak för mera lysande prydnader, skall slarva bort dem utan vårda dem som de vackraste minnen du äger från en stund, som du, hur gammal du än blir, dock kommer att uppskatta som den betydelsefullaste." Detta brev kom dagen före konfirmationen. Det gjorde ett i dubbel bemärkelse oerhört intryck på Stellan.
Då fick han plötsligt en förnimmelse av oerhört lugn, nästan stelhet, och under några minuter satt han fullkomligt stilla, utan att egentligen tänka på något. Han greps av en besynnerlig fruktan för att plötsligt uppge ett skrik, han kände ett begär efter att rusa ned för trappan och samtidigt ropa på hjälp. Jag måste, jag måste! flämtade han. Jag får ej, jag får ej, var hans nästa tanke.
Hans glödande kinder brinner som eld, och darrande i hela kroppen smyger han sig bort i ett hörn, inte för att gråta ut, utan för att finna vad det är som hänt honom, som gått rysning på rysning genom hans unga kropp och känts så oerhört befriande och ljuvt och så helvetiskt smärtsamt på samma gång. Matt och med glödande ögon sjunker han ihop vid muren och somnar.
Han kände sig ej förtvivlad längre. Han kastade sig ej ned på sängen och grät. Det var som om han med ens blivit oerhört lugn och stark. Och i detta lugn, i denna plötsliga styrka insåg han i ett enda slag, att hans liv förändrats. Det låg en förbannelse över honom. Och med denna förbannelse skulle han alltid leva. Hade han inte alltid hört till de utstötta?
Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck av att han sett något oerhört stort, hört något övermänskligt skönt, fullt övertygad numera, att om han också inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, så var det därför att han var obildad, men han var stolt över hoppet, att han en gång skulle kunna tillhöra de få utvalda som kunde det. Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i Stockholm.
Han kände någonting oerhört beklämmande i denna nattliga ensamhet med de båda gamla, denna känsla ville nästan övergå till rädsla. Är jag då ännu inte ens en man, tänkte han, efter jag inte kan tåla mörkret och natten och dessa väggar som gapar mot mig, denna lampa som mor tänt bara för min räkning
Det blev en ståtlig begravning, biskopen jordfäste, två prostar och två kyrkoherdar prestaverade. Det snövita torget fylldes med svarta figurer. Krokiga små gubbar, med oerhört höga "cylindrar" och med knän så krökta, att rockkanterna stödde mot snön, vandrade par om par med små gummor i krusflorsschaletter.
Han greps av en ångestfull glädje, så stark att han blev blodröd i ansiktet. Om han kunde få Edgar Om den kunde bli hans, riktigt hans så att han kunde säga om den: Edgar är min . Han vågade inte hoppas på det. Det var någonting alltför stort, någonting så oerhört eftersträvansvärt, att det låg utom möjlighetens gränser. Edgar hans! Riktigt hans! Tänk om han vågade be sin pappa!