United States or Philippines ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag har suttit där uppe på altanen med ögonen riktade på kullen, bakom vilken jag så mången gång i forna dagar såg dig framträda och vinka mig ... Men varför talar jag nu om detta? Jag inser nu, liksom du, nödvändigheten att vi skiljas. Du älskar Hermione och icke mig. Det tjänar då till intet att tala om mina sorger eller överhopa dig med förebråelser.
"Hitta på åt mig du Ingegärd, för jag kan ju bara sånt som stora sjunga, sådana där krummelursånger, och det låter inte vackert här." "Nej svanor sjunga inte sådant", medgaf Ingegärd, hon med tjocka manen och goda ögonen. "Kullen tova", sjöng Ingegärd i Sylvias ställe släpande och vemodigt, på geterskevis.
Men Erland kastade bågen på skuldran och gick långsamt uppför kullen. =Längtan.= Följande dag återvände Erland till kullen vid bäcken. Bågen bar han i hand, och Käck följde honom, men på jakt tänkte han icke. Han tänkte på Singoalla, den bruna flickan.
Man hörde, huru den tunga porten till gatan gnisslade på gångjärnen. Ingen tid var att förlora. Karmides ilade ned för trappan och genom bakdörren ut i det fria. Rakels blick följde honom, då han med skyndsamma steg gick över den hällströdda toppen av kullen och försvann där bakom. Hon skyndade ned att möta sina föräldrar. Hon såg den gamla Ester stödd på rabbi Jonas' arm.
Ett sådant litet mullvadshål med små dåliga fönster och förfallna skorstenar! Eller rättare, ett sådant getingbo uppe bland stenarne på kullen. Och der inne bodde en engel, som snart skulle flytta bort. Hon sof, då han kom. Som vanligt satte han sig vid bordet. Den gamla qvinnan, som de sista dygnen skött Kajsa, neg litet vårdslöst för »spektorn», tog sin söm, den stora saxen och gick in till sig.
Han döljer sådana små enskildheter som de små människorna, och låter de stora massorna, som äro de på denna bana uppträdande skådespelarne, försmälta till sublima individer. Karmides stannade ett ögonblick, innan han hunnit den punkt, där de trånga gränder vidtogo, som på denna sida klättrade upp emot kullen.
Till en grå kostym skulle han inte ha en grå halsduk. Han hade inte något färgsinne. Varför var han så okonstnärlig? Och varför skulle han ha mössan på huvudet såsom han bar den, långt nere i pannan. Det ansågs visserligen fint i en bondhåla som den här, men i Stockholm hade gymnasisterna mössan käckt i nacken och med kullen tillbakadragen. Hon visade honom, hur den skulle sitta.
När solen börjat blicka Från fjällets höjd, Då ser jag ren min flicka På kullen röjd. Då bär hon ren i handen För mig en krans Af väppling, som vid stranden Den skönsta fanns. Och som jag hade vingar, Jag skyndar dit, Och snart jag henne bringar Med lammen hit; Här sätta vi oss båda Och kyssas då, Och skogens dufvor skåda Med afund på.
Men handen, som syntes honom föra denna dolk, tillhörde än en mörk man med hemska ögon, än en trolsk flicka, och denna flicka var Singoalla. Dock lekte hans inbillning även med spillror av ett skönare förflutet. Han såg sig stundom försatt till kullen vid bäcken och plockade där blommor i sällskap med en flicka, som föreföll honom ljuv och älskvärd.
Barn af sommarn, lefde båda Lyckliga som den; Inga skiften, ingen våda Störde glädjen än. Af hvarandras kyssar sälla, Utan skuld att vedergälla, Utan oro Båda voro, Och de måste störas dock! Hur de dröja, hur de bida, Aldrig väckas de; Kärleken vid vårens sida Kan ej lif dem ge; Men på kullen, där de bärgas, Nya, sköna rosor färgas, Och i doftet Öfver stoftet Svärmar nya fjärlars flock.