United States or Benin ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och han sof, som om af Gustafs tider Hvarje minne längesen han mist, Sof mer djupt från marscher, språng och strider Än vid bivuaken sist, Sof förutan sorg och hufvudbry På sin sköna konst att aldrig fly. Och efter kvällen räcker till Och minnet ger oss glädje än, Om Kulneff jag berätta vill, Säg, har du hört om den?
En vacker dag somnade Rellu in vid lästen, satt och sof midt på sjelfva förmiddagen. Det stackars hufvudet hade fallit litet framåt, händerna hängde slappt i skötet på honom. Hon knuffade till honom, skakade om hela den bräckliga gestalten, fick honom vaken och skrattade ett af sina forna skratt, när han så hjelplöst ursägtande såg upp till henne: Förlåt, hustru!
Öfver den spädes bädd, där han rodnade varm i sin slummer, Sänkte den sextonåriga nu sitt lockiga hufvud, Dröjde i skådning en stund och hviskade stilla och sade: "Sof då, din moders tröst, omhägnad af henne, tills tårar Fylla dess blickar igen; då vakna, och efter din tunga Saknar ett språk, säg ömt med ditt omotståndliga öga: 'Moder, en lång, lång färd är för mig än öfrig att göra; Tårar finner jag nog, hvar finner jag glädjen och friden, Om ur ditt modersöga de ej mig följa på vägen.
Adam "sof," innan ännu synden kommit i verlden. Att menniskorna på den nya jorden skola äta är troligt. Det första budet till menniskan i paradiset rörde, hvad de skulle och hvad de icke skulle äta. Att dock intet kunskapens träd på godt och ondt finnes på den nya jorden, kunna vi vara vissa på.
Vedklabbarne lågo qvar i skogen. Men hemma i Torparbackstugan satt Kajsa ensam vaken. Stor-Jaska sof på sin halmkärfve, Nadja i sin säng. Kajsa hade lagt fiolen på bordet, hon låg med hufvudet derpå och grät bittert. Hon hade menat väl, men det hade kostat henne mycket.
Så han sade och gick bort förgrymmad, I sitt ord, sin blick, men ej i hjärtat, Om de stora tårar ej bedrogo, Som, då han sig vände, sköljde kinden. Ren låg jorden tyst i nattens armar. I sin stuga sof den gamle fadren, Bröderna i pörtet på sin stråbädd. Ingen sof, så sant han tycktes sofva, Men han väntade de andras sömn blott.
Kisse sof, och hvilade dödsskrämda nerver och nästan ur led vridna lemmar. Uf och uggla tutade och skreko gällt ko-hu-u, och klä-hvitt i bergen, som afspeglades i isen, så den blef kolsvart inemot stranden. Men ute på sjön glänste isen röd, gul, grön, alltsom norrskensflammorna öfver himmelen speglade sig i dess glänsande yta.
Allt var ordnadt, det blef natt, man sof i fred; Endast unge fänrik Blume sof ej med. Eld och ifver brände i hans tappra sinne, Stugan blef för kvaf, han fick ej ro där inne. Ut på trappan kom han. Mörkt och tyst var allt, Fästets stilla stjärnor lyste klart och kallt, Blott i öster, mellan skogens toppar dragen, Sågs en blekröd strimma gry, en rand af dagen.
Gullspira, hvilkens rika mjölkförråd bjudits lapphushållet, klef nätt öfver hudarna och lade sig bekvämt till rätta vid yttersta tälthuden. Månke sof alltjämt som en pojke af sten. Det var ändå ett det värsta oväsen utanför tältet. Lapparna skreko och hojtade när de kastade lasso öfver hornen på renkor, som skulle mjölkas. Korna spjärnade emot med alla fyra klöfvarna i snösörja och bara tufvor.
Johan Fleming. Beklagansvärda! Ha, jag alt förstår! Och den föraktlige! Sof, evigt sof! Daniel Hjort fastkedjad vid den ena. Bakom den andra framskymta krutfaten. Nionde scenen. DANIEL HJORT. Vid pelaren de nitat mig i kedjor i slottets kruthvalf här.