United States or Netherlands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men handen, som syntes honom föra denna dolk, tillhörde än en mörk man med hemska ögon, än en trolsk flicka, och denna flicka var Singoalla. Dock lekte hans inbillning även med spillror av ett skönare förflutet. Han såg sig stundom försatt till kullen vid bäcken och plockade där blommor i sällskap med en flicka, som föreföll honom ljuv och älskvärd.
Nåväl, varför icke förhålla sig likgiltig mot dem alla, varför fästa den ringaste vikt vid något förflutet, närvarande eller tillkommande? Man är ute och vandrar för vandringens egen skull, man bryr sig icke om ett mål för sin färd, man går in i den här grottan, därför att man råkat rikta sina steg åt det hållet och ej för något annat.
Men hela livet fick ett svart flor över sig, förflutet och tillkommande. Och icke såsom skulle livet ha tett sig som en sörjande kvinna, hur gammal och ful som helst. Nej, det var icke bara sorg och elände, det var på samma gång löjlighet, vidrighet, klumpighet. Det var som en smutsig gammal sugga, kring vars knorriga svans en spjuver bundit en krusflorsrosett.
Och vid uppmaningen att dricka punsch föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand åt den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig, och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna.
"Svage, blinde, dödlige", Så ropte hon, "hvi forsken I ert öde ut, När dock så kort med fröjd och kval er lefnad är?" LEIOKRITOS. Var hon förtörnad eller ofärd bådande? MEDON. Hör blott! Så sagdt, till källan, den kastaliska, Hon gick och kom tillbaka, tvagen, renad från Hvart grand af ett förflutet, ett närvarande.
Också för honom själv betecknade frisyren ett evigt farväl till ett för alltid förflutet: mittbenans raserande betydde ingenting mindre än ett avskedstagande till hans barndoms dröm och längtan: att en gång i tiden bli löjtnant. Vad han skulle företaga sig, när han om några år tagit studentexamen visste han ännu inte. Men ett hade han klart för sig: officer skulle han aldrig bli.
Riddar Erland lade sin hand på hans huvud och suckade djupt han visste ej varför. Han kunde ej skilja sin blick från gossens drag; de påminde honom om något förflutet. Och under det han så betraktade den lille vandrarens ansikte, började åter skuggan, som dvaldes i hans själs djup, att sucka, röra sig och söka tränga upp i själens ljusare, av minnets klarhet lysta ängder.
Och vid uppmaningen att dricka punsch föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand åt den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig, och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna.
Erland satte sig vid bäckens rand; en svag hågkomst av något ljuvligt förflutet spelade genom hans minnes töcken och uppfyllde hans bröst med milt vemod. Han blickade upp, såg Helena vid sin sida och förde hennes hand till sina läppar.
Allt detta hade för honom sammanfallit med begreppet historia, något avlägset och förflutet. Men det fanns mänskor, som ännu levde och buro samtid och framtid inom sig, som bestämde , vad han och andra tänkte och trodde. De funnos i Stockholm, Paris, Berlin inte i gravkor och på kyrkogårdar utan på gatorna och i husen.