United States or South Korea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Denna upprepade gång på gång: "O, hvad jag varit stygg och elak! Förlåt mig, Lotta!" Då blef Lottas ansikte mycket allvarsamt. "Jag har också varit stygg, skall jag säga dig", sade hon, "och jag behöfver också bedja om förlåtelse. Snälla Greta, förlåt mig för att jag tänkt stygga tankar och sagt ovänliga ord om dig!" De båda små flickorna tryckte varmt hvarandras händer.
Man skall roa sig, när man är ung, sade hon alltid. Siri berättade, att hon fångat kräftor i Borgåtrakten; Bibbi hade varit rest till Uleåborg och farit i tjärbåt utför forsarne. Agnes hade varit i Helsingfors hela sommaren, badat för Everth och sett de kejserliga vid „Kofladan“. Alla hade upplefvat åtminstone något märkeligt och slutligen hade de ganska bra reda på hvarandras sommar.
Men då jag slutat läsningen och från papperet kastade min blick på den åldrige, såg jag honom sitta i sitt hörn, orörlig som en bildstod, med ögonen riktade mot höjden, medan stora tårar, som i hvarandras spår föllo ned öfver hans kinder, gjorde ett sällsamt afbrott mot hans stela, oförändrade anletsdrag. En stund förflöt, och jag började läsningen af ert svar.
»Går du med nu?» frågade William ännu en gång. »Strax.» Ångbåten hade kommit långt bort; men ännu viftade en trofast näsduk från öfversta däcket och så länge den höll i var Pelle omöjlig att rubba. Ändtligen lyckades William få honom med och de vandrade vid hvarandras sida hänemot badanstalten, utan att säga ett ord. »Här blir trist nu», utlät sig William slutligen.
Samtalet gick trögt; det var ondt om anknytningspunkter och den lilla frun var alltid så hjelplös när »Karl» icke var närvarande. Fru Zimmermann talade om hur trefligt de hade haft i hvarandras sällskap för några aftnar sedan, hon och William och herr Hedström och två andra af Williams vänner. »Hvarför kom ni icke med?» frågade hon till sist.
»Tack; bra.» »Tänker du bosätta dig här?» »För någon tid åtminstone.» Der uppstod en paus. »Du har aldrig skrifvit till mig under de sista åren.» »Nej. Hvad skulle det tjena till att skrifva. Man förblir ändå främmande för hvarandras lif.» »Ja. Men vi skola icke vara det längre. Jag har mycket att taga igen.» »Det låter som om du talade om någon slags försummad pligt.
Och jag kände, hur mina skälfde under hans, medan vi tryckte hvarandras händer. Jag är alldeles vild i kväll. Jag gjorde toalett i vanlig tid, i hopp att han skulle komma. Medan jag väntade, försökte jag arbeta; jag hade varit försummad af besök hela dagen. Jag skref, men halfva min varelse lyssnade. Åh, en sådan väntan! Och ingen kom.
Kinden höll han tryggt mot handen lutad, Armen åter fast mot bordets ände, Men hans öga såg åt sidan stundom, Höll sig ej med lugn i samma syfte: Ingen märkte detta af hans husfolk, Af de båda, som i pörtet voro, Ej hans fosterson, och ej hans dotter; Tysta, slutna af hvarandras armar, Hand i hand och hufvud sänkt mot hufvud, Suto de i sorglös frid vid muren.
Hans ansikte mörknade åter. Hur jag krympte under denna kalla, ovänliga blick! Han flyttade sig långt bort och talade som till en främling. Jag skulle velat kasta mig om hans hals och be om förlåtelse, men blygdes också för det. Vi gingo ur vägen för hvarandras tankar och samtalet var tvunget. Men hur det var, kysste han mig ändå till afsked.
Han hade flitigt gått i söndagsskolan och höll Guds ord kärt äfven han, och så ofta far och son hade någon stund ledig, läste de vid lyktans sken i sin bibel. En dag arbetade de som vanligt i hvarandras närhet. Fadern hade just gått några steg för att hämta sina verktyg, när han plötsligt hörde ett förskräckligt brak bakom sig.