United States or Angola ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han vände sig icke en gång om, då systern trädde in. "Teodor, kom ner till oss, det är så kallt här uppe!" sade hon med bedjande stämma. Intet svar. Det blef tyst en stund, och Eva stod oviss om hvad hon skulle göra. Då fylldes hennes ögon med tårar, och hon sade allvarligt: "Teodor, hvad jag önskade, att du ville förlåta Betty, hon är så bedröfvad öfver hvad som händt."
Medan hon stod ensam uppe i den mörka trappuppgången utanför Tomas' dörr och knackade och väntade och knackade på nytt, oaktat hon förstod att han icke var hemma, hade hon plötsligt kommit att fråga sig själv: varför står jag här? Och hon kunde icke fatta det. Hon kände med frätande visshet, att det var slut. Och vad skulle sedan komma? Vad allt var annorlunda för ett år sedan.
Och han förde mig genom den ingång som låg vid sidan av porten till de heliga tempelkamrar som voro bestämda för prästerna, och som vette åt norr; och jag såg att där var en plats längst uppe i väster.
De allmogebarn, som jag då kände och lefde midt ibland, där uppe i ådalen, som jag har tagit mig för att skildra i det jag låtit sju stycken föräldralösa små på egen hand ge sig ut från hembygden där, under hårda nödår barkbröd och svält och fattighus är hvad som väntar dem.
Han stannar, ty han hör ett buller som han icke känner; oxarna sätta mularne i vädret som om de ville lyssna med näsborrarne; nu dånar det uppe i skogen, dån och rassel, rassel och dån. Oxarne sätta svansen i vädret, plogen ryckes ur sin bana, bonden släpper taget och nu bär det av över trädan, in i höstrågen, där en lång gata, rät som en järnbana, drages ut.
Det var väl mest vittror de sågo där uppe vid störes. Fem stycken barn tokigt klädda, som om de varit i bara särken, stodo på en hög, platt sten där utanför, håret hängde om dem oflätadt och de voro barfotade och barbenta. De höllo hvarandra i händerna, slängde med armarna i långsam takt och sjöngo: "Sädesärlan, fåreskällan, stenskvättan, sädeskeppan följas åt."
Modren såg efter honom. Han stökade länge der uppe. Bakom en lår full af obrukbart skräp såg han någonting, som föreföll honom värdt hans uppmärksamhet. Han letade och fann slutligen under några bräden och trasiga möbler en fiol, fadrens gamla ljusbetsade birfilarfiol, den som han så ofta hört modern tala om. Hans hjerta klappade. Hans ögon strålade.
Han hann emellertid uppfatta så mycket av henne att han såg det var varken Anna eller Ebba. Han lade också märke till, att hon hade ett mörkt hår och lacklädersskor. Längst uppe i den långa raden började gymnasisterna redan konversera med sina damer. Stellan sade ingenting. Han såg på hennes klänning. Den var röd. Den var dessutom av något tunt tyg med ett svart sidenband om livet.
Maglena, som var nedanför hade redan ringt helgsmål: "Bing, bång, bing, bång", och samtidigt dunkat emot stenen med en annan sten, som hon tyckte gaf ett klingande ljud ifrån sig. Ante stod där uppe på klippknallen, allvarlig, med hufvudet böjdt och händerna knäppta. Maglena satt på en mosstufva lika allvarlig hon, äfven med knäppta händer.
När han tittade under dörren framför sin klyfta, trodde han sig se, hur jätten låg uppe i bergsskrevan och räknade in sina vita getter. Ju längre jätten fortsatte att räkna, dess mer blåste han upp sitt huvud. Slutligen var det större än de största klippblocken omkring honom.
Dagens Ord
Andra Tittar