United States or Cabo Verde ? Vote for the TOP Country of the Week !
Göran vågade ett försök, som gjorde hans krafter all heder, men icke desto mindre misslyckades. Jätten skrattade, så att de vita tänderna lyste mellan de sotiga läpparne, varefter han fattade släggan, svängde den ur hand i hand med förvånande hastighet, kastade den upp i taket och uppfångade den i fallet, lyfte den slutligen i en halvkrets över huvudet och lät den sakta nedsjunka mot sin mun.
Vandrande djäknar, svarade Adolf och Göran på en gång, och den senare tillade: Vi fundera på att stanna här i mashyttan över natten, om ni, gott folk, icke har något däremot, och sedan fortsätta vi vår resa i morgon. Djäknar från Växjö? Prästgesäller? fortfor jätten. Har ni gått vilse, eftersom ni kommer så här? Här ä just inga bekvämligheter för sådana gäster.
På tillfrågan förklarade han att han kände sig ruskig, ty han satt i våta kläder och hade förlorat sina ombyten. »Inte annat», och nu, på riktigt sjömansvis, d. v. s. utan spår av prål, kastade jätten M. av sig rock och väst och fortsatte sitt värdskap i sticktröjan.
Och vad bekvämligheter angår, inföll Göran, så ha vi många nätter sovit under ett träd i skogen, med en sten till huvudgärd... Likasom Jakob, inföll jätten skrattande. Jaså, ä herrarne av det slaget, så ä herrarne välkomna. Mannen gick in, och djäknarne följde honom. Det var ett stort, mörkt rum, i vilket de inträdde.
Den lille mannen ställde sig i en imposant posityr framför jätten, till vars bröst han nätt och jämnt räckte, och utbrast med hes röst: Men om den rike mannen, som ämnade göra Johanna lycklig, vore ingen annan än jag själv... jag själv, hör du!... skulle du ändå våga kalla honom dålig karl? Svara på den frågan! Jag tager ej mitt ord tillbaka i det fallet heller, svarade Sven.
Under tiden iakttogs han noga av den rödbrusige, halvrusige jätten i sängen. Jaså, hon skriver me, var lugn du, ja nosar aldrig i andras gröt, men ja vet va ja vet. Bah! Jag har naturligtvis pratat i sömnen, tänkte David lättad, i fyllan i ladan vid Södersjö. Högt sade han: Än sen då? Ett fruntimmer är väl ingenting att bråka om.
Nadja, som roat sig med att kasta på Stor-Jaska hela kaskader af fuktig sand, reste sig nu och lät den stackars fånige jätten springa hemåt på fyra fötter. Hon satt sjelf på hans rygg och »körde». Det var hennes favoritnöje, och han lät henne hållas, Om en stund glömde de flesta af den lilla familjen hela scenen från björkbacken, då de vid grötfatet sutto inne i den lilla stugan.
Hulv Skumble, den gamle bergmästaren från Ingrid Ulvas tid, bodde sedan många år med skogsgångarna inne i Tiveden utan att vilja se några andra. Han stödde sig på kryckor och gömdes nästan under sitt vita skägg och hår. Det var en sägen, att den sista jätten ännu levde i det närmsta berget. Natten före drabbningen vid Hova, hörde Hulv Skumble ett häftigt stenregn.
Öfver lindarne höjde sig kyrkans skepp som ett berg och på berget satt jätten med kopparhatten, som förde ett aldrig hvilande buller för att ange tidens lopp. Den slog qvarter i diskant och timmar i bas. Den ringde morgonbön klockan fyra i en liten pingla, den ringde morgonbön klockan åtta, den ringde afton klockan sju. Den klämtade tio på förmiddagen och fyra eftermiddagen.
Men då nu jätten plötsligt tycktes ombyta sinnelag och hans huvud med nedslaget uttryck sjönk mot hans bröst, repade de trenne hjältarne åter mod. De togo för givet, att tanken på de "trettio tu par spö" hejdat den väldiges arm, ty av ädlare bevekelsegrunder skulle de själva ej avstått från en hämnd.