United States or Italy ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men så snart han hade räknat den sista raggiga geten, släppte han ut luften genom näsborrarna, ända till dess huvudet föll ihop som en påse av sladdrigt tyg. Och då drog han sig in i berget efter sin hjord. Nästa dag tog Hulv Skumble sina kryckor och gick ut. Hur länge jag än bor här, lär jag mig ändå aldrig att hitta, sade han.
Fastän han inte kunde dansa, då han till på köpet var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade han en synnerlig förnöjelse av att se ungdomen roa sig, och var alltid med på alla danser, där han hoppade omkring och klappade flickorna med knogarne av sin långa magra hand, och, ansedd som en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå år, fick han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga på.
Hulv Skumble, den gamle bergmästaren från Ingrid Ulvas tid, bodde sedan många år med skogsgångarna inne i Tiveden utan att vilja se några andra. Han stödde sig på kryckor och gömdes nästan under sitt vita skägg och hår. Det var en sägen, att den sista jätten ännu levde i det närmsta berget. Natten före drabbningen vid Hova, hörde Hulv Skumble ett häftigt stenregn.
Rosigt och lifligt, friskt och strålande jollrade det första på golfvet. Icke visste han, denne lille, att hans fader gick der som en krympling, hans ståtliga, vackra far, som förr aldrig smakat en tår af denna dryck, hvilken nu småningom bragt honom så långt. Nåväl så växla menniskornas öden! Stockflötarn går nu omkring på gatorna, går på kryckor.
Fastän han inte kunde dansa, då han till på köpet var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade han en synnerlig förnöjelse av att se ungdomen roa sig, och var alltid med på alla danser, där han hoppade omkring och klappade flickorna med knogarne av sin långa magra hand, och, ansedd som en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå år, fick han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga på.
Denna gång lemnade han sjukhuset ännu mer modstulen än förra gången, icke till fots på landsvägen med rensel och vandringslust, utan med kryckor och en hjertebörda, som tryckte honom nästan till jorden. Det var vid den tiden Leena, alltjemt lika tyst och stilla, satt inne i skräddarens stuga med sitt andra lilla barn på armen.
En annan gång följde Ludvig sin mor till en liten gosse, något äldre än Ludvig. Han hette Thomas Nilsson och var en stackars krympling, som mödosamt släpade sig fram på två kryckor. Men han hälsade gladt, då de kommo in och såg alls icke olycklig ut. "Är det inte mycket ledsamt för dig att sitta här ensam hela dagen, när dina föräldrar äro ute på arbete?" frågade Ludvigs mor vänligt.