United States or Samoa ? Vote for the TOP Country of the Week !
Stenrös och skidgårdar gömdes under snöiga hasslar, nyponkvistar och hallonbuskar. Stugans ena gavel var begravd i en driva, och vindskedarnas ormhuvud hade höga mössor av snö. Ett par ugglor, som under natten värmt sig vid takljuren, sutto lugnt kvar mitt i dagsljuset. Röken steg rakt upp genom den vita lummigheten.
Nyss har jag befallt, att han skall sättas i strängare fängelse. Jag får ju tänka på vad som kan ske, om jag faller ifrån. Hur bär han nu sitt öde, ett storordigt barn som han är med alla sina synder? Lider han som jag? Har han blivit gammal och livstrött? Från sin öborg styrde Magnus hela landet. I nedersta tornvalvet gömdes skattkistan och regalierna.
Hur dvärgarna lämnade från sig hornet Månegarm och hur ett frö gömdes i mullen, innan ett stort träd kunde växa, det skall här beskrivas. Här skall berättas om en släkt, som vann högsta ära och sedan spårlöst sopades från jorden.
Dessa pådrogos nu, och arbetskläderna hoprullades i ett bylte och gömdes i en buske. Därefter fortsattes vandringen. De kommo nu ur skogen till en öppen slätt, på vilken här och där en sandkulle, överhöljd med röda ljungblommor, höjde sig.
Där lågo hans små nothäften »Sjung för oss mamma», vilka aldrig mer fingo komma fram på nothyllan nere i förmaket. Där gömdes hans sista vita sommarkostym med det vackra blåa skärpet och rosetten i samma färg på den vita mössan. Där lågo hans små bruna skor och lille Svens böcker.
Här och var med ett tillägg: På hennes tjugutredje födelsedag. På hennes namnsdag o.s.v. En mezzotint, vars dunkel förgäves sökte dölja en ännu dunklare last, bar påskriften: Till minne av vår bröllopsnatt! När hade den putslustige herrn spelat henne det sprattet? Vem vet! Kanske efter sin död. Ett försök att radera bort dedikationerna, misslyckades och bladen gömdes på ett vindskontor.
Hulv Skumble, den gamle bergmästaren från Ingrid Ulvas tid, bodde sedan många år med skogsgångarna inne i Tiveden utan att vilja se några andra. Han stödde sig på kryckor och gömdes nästan under sitt vita skägg och hår. Det var en sägen, att den sista jätten ännu levde i det närmsta berget. Natten före drabbningen vid Hova, hörde Hulv Skumble ett häftigt stenregn.
Ibland gömdes de bakom en skyddande hand, om det susade till i trädkronorna, och kastade då skenet bakåt på stränga och allvarliga ansikten. Det var Inges hirdmän och huspräster, som förde Ulv Ulvsson med sig ut i skogen. Hans händer voro bundna med ett rep.