United States or Bermuda ? Vote for the TOP Country of the Week !
De ha sin arvsrätt på andra vägar, och alla Folkungar missunna varann, svarade Ingrid Ulva. Det försporde jag nog, när jag red omkring vid kungavalet och såg, hur eldröda de sutto och blåste i sina soppskålar... Men bergsmannen där, honom hänger jag. Hulv Skumble borrade sin blick i ljuslågorna, och förskinnet knakade. Jarlen gick emellertid med långa steg ett slag genom rummet.
Utefter kyrkväggen fladdrade och smällde några vadmalstält, och framför dem brann det och sprakade under kittlarna. Från ingen av träbyggnaderna steg det i afton någon rök, men väl från ena hörnet av torntaket. Släden stannade framför kyrkan, och nu befann sig den i sin hembygd hedrade Hulv Skumble på det rika och fruktade Bjälbo.
Det var ett stycke av ett linntyg och hade tillhört en utländsk fru, som han hade älskat under hela sitt långa liv utan att någonsin ha sett henne. Det låg litet järn kvar på botten i släden, men icke mer än att där fanns gott sittrum i halmen också för den andra mannen. Han hette Hulv Skumble och var bergmästare.
Kom hit, bergsmän, finnar och skogsgångare, alla som följde Hulv Skumble från Stålberget! Jag skall göra er till min livvakt, och ni skola få hovkläder av björnskinn. Sätt sträng på bågen, så att vi få gå på jakt. Jag börjar tycka om lukten av era våta kläder och sura skodon och trivs inte längre hos dem, som lägga rosenblad under lakanet och luktört i skorna. De bedraga mig, medan de kyssa mig.
Å fy, att komma till mig med en sådan smuts! Har du då ingenting annat att säga mig...? Hur går det min vän, den gamle lagman Algot? Han är försvunnen sedan länge. Han fick hat mot dig på Bjälbo och läser nu lag för sina västgötar. När tid blir, tör du nog möta honom. Och Hulv Skumble, bergmästaren, som kom med järnet? Han har gömt sig i skogarna och skyr att se människor.
Hulv Skumble, den gamle bergmästaren från Ingrid Ulvas tid, bodde sedan många år med skogsgångarna inne i Tiveden utan att vilja se några andra. Han stödde sig på kryckor och gömdes nästan under sitt vita skägg och hår. Det var en sägen, att den sista jätten ännu levde i det närmsta berget. Natten före drabbningen vid Hova, hörde Hulv Skumble ett häftigt stenregn.
Men så snart han hade räknat den sista raggiga geten, släppte han ut luften genom näsborrarna, ända till dess huvudet föll ihop som en påse av sladdrigt tyg. Och då drog han sig in i berget efter sin hjord. Nästa dag tog Hulv Skumble sina kryckor och gick ut. Hur länge jag än bor här, lär jag mig ändå aldrig att hitta, sade han.
I dag är det efter alla gamla tecken en av årets lyckodagar, svarade Hulv Skumble. Men för vem? För Magnus eller Valdemar? Det kan bero på oss. Månen, som bestämmer tiden, är i ny, och ni skola tälja upp bloss åt er till kvällen. Det finns bara ett, som säkert skall giva segern åt de våra, och det är ett människooffer.
Vid helgonen, bergmästare, känner du inte igen henne... min kvinna, som Valdemar nyss tog ut åt mig ur Vreta med makt, när vi redo förbi. Vår gode Valdemar! I dagar och år har jag stritt och längtat för hennes skull... och nu... Det var trängsel omkring källan, och röken och lågorna från blossen slogo honom i ögonen. Hulv Skumble hade redan knutit upp hennes skjorta och vikit ned den till gördeln.
Den stickande röken, som trängde sig in genom dörrspringorna, sotade ned bordsduken, lade sot i alla rynkorna på hennes ansikte och svärtade fingrarna på sidorna om naglarna, så att hon såg ut som en lappkvinna i en kåta. Folkungarna, Folkungarna! tänkte Hulv Skumble. Detta är Folkungarna. Nu är jag hos dem, nu ser jag dem. Heliga Trefaldighet, skydda min stackars kropp mot pinor!
Dagens Ord
Andra Tittar