United States or France ? Vote for the TOP Country of the Week !
Först när nästa jul medförde en ny kaffebal, insåg hon, att saken måste tagas mera praktiskt. Man kan föreställa sig, vad en bal härliga, stora, bruna Javabönor skulle betyda på en tid, då stadens handlande sålde blågrönt, bittert Amerikakaffe för två riksdaler skålpundet. Det var en psykisk kraft, en makt. Och faster Mimmi visste att begagna den.
Det är en liten vindskammare i Svartbäcken som han bebott, sedan han först kom upp; taket är brunt, tapeterna bruna, möblerna bruna, han har »rökt in» sin kammare själv, säger han gärna med en viss stolthet. Han äter middag hemma ur mathämtaren och alltid i sällskap med någon likasinnad.
Han hade hört så mycket talas om denne bankir, att han verkligen var icke så litet förvånad över att finna, att utseendet hos mannen framför honom alls ej svarade till denna föreställning. Simon Levison bar sina sextio år med heder. Den höga pannan låg klar under ett kolsvart, kortklippt hår, och de bruna ögonen voro milda och välvilliga.
Men den, på vilken Erland minst tänkte, var Helena Ulvsax, ehuru en ungmö med vänare kinder och klarare blå ögon ej fanns i Virdaland. De kinder, på vilka Erland tänkte, voro bruna; de ögon, som hans själ solade sig i, voro mörkbruna, och flickan, som han prytt sig för, hette ej Helena utan Singoalla.
En annan skulle bara hafva vågat! Det var endast han, som kunde göra det. Han behöfde bara se på henne med de der falska, långa, bruna ögonen så der ... så gaf hon vika, tillät honom dessa smekningar och hörde hans försäkringar. Ingen hade förut stått emot Erik.
Så tänkte jag: vilken hatt har du på dig i dag? Jag visste att det var en mjuk hatt men jag hade glömt om det var den bruna Stetson från Silvander eller den grå eller den mullvadsfärgade. Naturligtvis kunde jag icke med bibehållen aktning för mig själv ta av mig hatten på gatan. Jag kunde icke heller gå in i en port det skulle förefalla skamset.
Dansen gled fram, tur efter tur; paren förenades och skildes åt; där var sorl av prat och skratt, korseld av blickar från leende blå och bruna ögon, när Förste Konsuln stilla, som han gått kom in igen. Mademoiselle de La Feuillade dansade med Eugène de Beauharnais.
När den sköna maj med sippor kommit, Kransa tärnor sina bruna lockar, Skyndande till ringdans kring sin majstång. Under dansen äro alla glada. Glad är den, som bär ett vackert smycke, Glad är den, hvars blomsterkrans är lyckad, Glad är den, som känner kinden rodna. Frågar du, hvem gladast är af alla? Den, som ser sin fästman med i ringen.
Allt detta gick med synnerlig fart, hennes magra, bruna armar liknade några af de knotiga björkgrenarne, som kommit in ibland veden; torra och formlösa rörde de sig, belysta af den flammande, kortvariga elden från tändstickorna och skenet från den lilla lampan där borta på byrån. »Det tar sig, ta mig fanken, inte ändå!»
Denna skugga följde honom i strider och äventyr, i glädje och sorg, under tider av fyllt hopp och tider av gäckad väntan. Hans minne av den bruna flickan har visserligen klarnat men står dock i hemsk belysning, lik den, som vilar över heden, då månen blodröd går upp över synranden.