United States or Ecuador ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han satte sig ned på bänken, men folket var otåligt och gjorde buller. När som helst kan det blåsa upp igen, knotade några. Det höves inte att vänta på en så ung man. Dessutom veta vi, att det har kommit nysmän till dig, och vi vilja höra, vad de ha att förkunna. Varför dröjer Hallsten? frågade Sven och vände sig åter till Ingemund. Ja, svare den, som kan.
Sven och Pudel hade i övrigt sina vägar för sig själva, och mer än en gång hade de satt hela huset i förskräckelse genom att plötsligt försvinna på de mest otänkbara vägar och sedan man hunnit förtvivla, om att någonsin mera få se dem vid liv, plötsligt uppenbara sig, som om ingenting hänt, båda lika förvånade över den uppståndelse, vilken de framkallat.
Var så god här äro edligt bestyrkta intyg om, att så ej är fallet.» Också dessa intyg voro äkta och höjde öfver allt tvifvel Sven Ljungs oskuld. »Men ,» domaren visste egentligen ej mera, hvad han skulle fråga den besynnerlige mannen om. Han sade därför: »Hvad har ni själf att andraga angående ert tilltag?»
De åtta riksdalerna, som Sven lämnade oss, skall du taga med dig; mer ha vi gunås icke i reda penningar, men det får räcka så långt det kan... Ack, käre Brant, fortfor Kerstin, jag tänker ofta med bedrövelse, huru det skulle gå, om du doge från mig... Nej, nej, när jag ligger på mitt yttersta, vill jag se dig, Brant, och höra dig tala om Guds barmhärtighet och hålla dig i hand, när jag dör...
Stum tog jag henne i mina armar och kysste henne med en känsla av, att jag första gången kysste min brud. Och jag visste med henne, att större sällhet rymde icke jorden. Sven hade fått en lekkamrat, och det var en händelse i hans lilla liv. Ty förut hade han endast lekt med de stora bröderna. Nu var denna lekkamrat ett par månader yngre än Sven, och dessutom var lekkamraten en flicka.
Han såg från sidan upp emot mamma och log: »Jag narrade Hanna. För jag kröp bakom busken, så att hon inte kunde se mig.» »Nej, gjorde du», sade mamma. Hon och Sven gingo upp tillsammans, belåtna som två medbrottslingar, vilka lyckats, och följden blev naturligtvis, att den kvällen lade mamma sin gosse själv.
»Det tror jag inte, för hon kan ju inte gärna känna någon större.» »För resten ger jag sjutton i vad hon tycker. Jag är nätt och jämt presenterad för henne, och vi ha inte bytt tio ord.» »Det var väl därför hon inte hann fråga dig om det.» »Vilket om?» »Om det inte gjorde ont att ha ett sån’t ansikte som du», spottade Sven ut, och avlägsnade sig sedan i god tid för att undvika handgripligheter.
Varför skulle också icke hela visan kunna vara skriven enkom för honom, när han kunde sjunga den och var så glad däråt? Den visan fick ingen annan än Sven sjunga, och det var heller ingen annan än han, som kunde, han, som var lille bror i livet, lille bror i döden, som aldrig blev något annat, och som alltid skall leva under detta namn.
Intet barn har haft djupare, stora ögon med en tidig drömmande blick, och intet barn har haft en mera förtroendefull, smeksam liten hand, vilken han smög in i en stor människas, som visste han, att han överallt kunde finna trygghet, därför att han själv icke visste om något ont. Lille Sven var store-brors avgud.
Det skulle för övrigt vara svårt att bestämma, vem av de två som egentligen hade mest att säga den andre. Och om jag hade sett på dem länge och fick lust att vara med, då blev Sven svartsjuk och satte ut sin lilla röda mun, så att mamma måste förebrå honom hans uppförande mot familjens överhuvud och tala om, hur snäll pappa var. Detta ville Sven då emellertid ogärna erkänna.