United States or Montserrat ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han vet att jag är flitig, ärlig och icke går till flickor. Han berömde mig till och med härom dagen. »... Du fattar ej din moders sorgsna blick ...» Den har andra grunder, ty äktenskapet är inte lyckligt. »... din faders kärleksfulla varningar. Du är lik en klyfta ofvan snögränsen, ur hvilken vårsolens kyssar ej kunna bortsmälta snön eller förvandla några korn deraf blott till en droppa vatten.»
Då det redan följande förmiddag visade sig, att kandidaten ej kunde lefva i fred med Skjäggestads flygande insekter, drogo hon och jag ut på en vetenskaplig expedition för att uppsöka en klyfta, som tycktes vara vår värdinnas enskilta egendom, och som hon, enligt sin egen uppgift, gjort till en pligt att visa för alla »bättre resande». Hon gaf oss så många anvisningar, att de trillade ur vårt minne vid åsynen af en trädgård, full med röda vinbär.
De mest meddelsamma varelser vi mötte på denna vandring voro grisarne, ty de följde oss långa stycken under lifligt samspråk. Men som vi ej förstodo hvad de pratade, och ingen menniska i de nejderna kände gummans klyfta, så kraflade vi förgäfves i bergen för att finna den. Jag tröttnade först vid expeditionen, men kandidatens vetenskapliga ifver stäfjades hvarken af trädrötter eller stenblock.
Ytterligare sade han: »Mitt ansikte kan du dock icke få se, ty ingen människa kan se mig och leva.» Därefter sade HERREN: »Se, här är en plats nära intill mig; ställ dig där på klippan. När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en klyfta på berget, och jag skall övertäcka dig med min hand, till dess jag har gått förbi.
Jag skyndade i hennes spår, jag ville I mina armar sluta än en gång Den afgud, som mitt hjärta evigt famnar. Jag nalkades, hon såg tillbaka då Och höjde hotfullt varnande sin hand; Förisad stod jag kvar på hennes bud, En blodlös bild, ur marmorns klyfta huggen, Lik sångaren i Plutos dunkla borg, Då natten tog hans Eurydice åter.
Här och hvar sågs en grön fläck i bottnen på en dal eller en klyfta, som sluttade mot stranden; eljes ingenting, icke en buske, icke ett träd, knappt ett enda spår af vegetation. På de kala hällarne lågo enstaka hus kastade omkring; men i dalarne och klyftorna hade de krupit ihop till fisklägen med båtar och sjöbryggor och murkna grå sjöbodar, hvilande på stolpar öfver vattnet.
Icke ens då en gran strök hatten af mitt hufvud och förpassade den ned i en mindre klyfta, och hon måste ned för att hemta den kunde förmå henne lemna gummans naturskönheter att sköta sig sjelfve.
Ett litet sommarminne att taga fram en och annan gång till vintern, när han satt ensam i sitt rum och drömde, medan skymningen föll. De hade kommit till toppen af den högsta bergsknallen och slogo sig ner i en solig klyfta, der marken var klädd med varmt, förtorkadt gräs. Han lade sig med afsigt icke alltför nära för att icke skrämma och för att bättre kunna iakttaga henne.
De ville icke skilja emellan skönhet och sanning, ville icke veta av någon klyfta mellan natur och ande. Platon, deras främste tänkare, var en idealt skön man; Sofokles, deras störste tragöd, likaledes. Deras filosofer omgåvo sig helst med sköna ynglingar och bedrogo sig sällan i valet.
När han tittade under dörren framför sin klyfta, trodde han sig se, hur jätten låg uppe i bergsskrevan och räknade in sina vita getter. Ju längre jätten fortsatte att räkna, dess mer blåste han upp sitt huvud. Slutligen var det större än de största klippblocken omkring honom.
Dagens Ord
Andra Tittar