United States or Liberia ? Vote for the TOP Country of the Week !
För den ringen glömde Anna-Clara alla sina dockor och en alldeles ny klänning. Hon glömde alltsammans för nästan hela tre dagar. Men sista dagen sade hon med en liten bitterhet i tonen: Nu är det en flicka till i klassen, som har en ring. Och Maud har också fått lov att få en, så nu är det inte så märkvärdigt med ringar.
Uppför den gamla, breda marmortrappan buro de henne och lade henne på den gyllene sängen i hennes eget rum. Hon låg på sidan med det långa, våta håret slaget över skuldrorna och ryggen. Solen föll in genom fönstret och sken på hennes vita klänning och på de eldförgyllda rokokoänglarna, som lyfte sina basuner mot alla fyra väderstrecken.
Jag ser dig ej, men jag anar, att du är där, ty vinden doftar av blommor, ty skogen är dejligt tyst, ty det rör sig så underligt i mitt bröst. Det vinkar där uppe på kullens topp; är det granen, som rör sina mörka grenar? Är det nyponbusken, som böjer sig, när vinden plockar hans vitröda blommor? Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon väntar den hon älskar?
Men, moster hon vände sig häftigt till Mademoiselle de Rocroyes jag är ju icke färdig till att resa någonstädes, jag har ju icke en gång en klänning att ta på mig. Hur kan jag väl?... Förvirrad, betagen, med strålande ögon, såg hon från den ena till den andra. Blotta tanken på att slippa ut från detta dystra chouanslott kom hennes unga hjärta att klappa.
Hennes vidjeslanka gestalt var smal som en sextonårings, men linjernas mjuka, självmedvetet avvägda lek jävade likväl icke hennes ålder. Hon hade en krämvit klänning med långa, vida tyllärmar, i vilka de späda jungfrulemmarnas böjningar och sträckningar skymtade drömlikt frestande. Kring halsen hade hon en helt liten urringning; i skärpet och i det blekbruna håret bar hon violer.
Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon väntar den hon älskar? Jag vet det icke men anar mycket och är lycklig... Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över nejden... Bah, varför upprepa denna visa? Att nu sjunga henne har ingen mening. Det är icke hån och icke medlidande utan ren betydelselös barnslighet att så göra.
Det fanns också några, där hon satt till häst, med hög hatt på huvudet och såg mera lustig ut än någonting annat, och ett, där hon stod i vit klänning, brudslöja och med hans far vid sidan i full parad: det var från deras bröllop. Av alla fotografierna hade han, ända så långt bort han kunde minnas, tyckt bäst om detta.
Han hann emellertid uppfatta så mycket av henne att han såg det var varken Anna eller Ebba. Han lade också märke till, att hon hade ett mörkt hår och lacklädersskor. Längst uppe i den långa raden började gymnasisterna redan konversera med sina damer. Stellan sade ingenting. Han såg på hennes klänning. Den var röd. Den var dessutom av något tunt tyg med ett svart sidenband om livet.
Det var ett mycket vackert rullband du har. Det är målat i en sådan vacker färg. Även jag skulle gärna vilja hava ett sådant vackert rullband. Min dotter gapade. Så hade hon aldrig hört någon pojke tala. Så talade icke ens riktigt stora människor. Och så vacker han var! Och så fina kläder! Min dotter såg på sin klänning. Där var en stor fläck mitt på magen. Att hon skulle ta den på sig i dag!
Granarna viskade, bäcken sorlade, sippor och violer tittade fram ur det gröna. Erland satte sig på sitt vanliga ställe vid bäckens rand; Käck lade sitt huvud i hans knän. Då syntes på andra stranden liksom hade de stämt möte med varandra Singoalla. Vinden fladdrade i vecken av hennes korta klänning. Hennes steg voro lätta, och hon stannade ej, då hon varsnade den ståtligt klädde junkern.