United States or Wallis and Futuna ? Vote for the TOP Country of the Week !
Från Operabyggnaden ljödo hammarslag och grundläggarsång. Tomas drev omkring i människoströmmen, sorglös och utan mål. På Fredsgatan köpte han en knippa violer av en liten nigande och leende flicka. Därefter gick han in till Holländaren och köpte en stor, mahognybrun cigarr. Vart han vände sig såg han bekanta ansikten; alla människor voro ute.
Och dock kände jag i mitt hjärta ett styng som vid en begynnade aning om hopplös ensamhet. Den vår, som nu kom, minns jag som ett hav av blommor, vilka fyllde varje ledig plats i vårt hem. Hyacinterna uppblandades småningom med blåsippor, blåsipporna med vitsippor, gullvivor och violer, och sist, när det led mot midsommartid, kommo de blommande syrenerna.
Ständigt ser du på den gröna marken, Och du blickar ej med oss mot molnen, Där de gyllne blixtrar återstråla." Dem besvarar Militza den unga: "Oklok ej och öfverklok ej heller, Ingen Vila, att jag moln må samla, Flicka är jag, att jag må se för mig." Väl jag dig bröt, viol, Men åt hvem ger jag dig? Månne åt Ali bej? Ali, den stolte man, Älskar violer ej, Rosor blott, nejlikor.
Långt hon hunnit i sitt ljufva värf, På sitt hufvud bar hon ren en krans Af stellarier och dianter små, På sin barm en nyss utslagen ros, Sammanvuxen med en rosenknopp, Och kring medjans smärta, veka bukt Hon en gördel af violer bar.
Han drömde, att han var ute och gick i en skog, som liknade en park, och det gick en ung flicka vid hans sida. Hon hade en ljus klänning med tyllärmar, och i skärpet bar hon en knippa violer. Det var Märta, och likväl var det icke riktigt hon. Nej, det kunde icke vara hon... Icke hade Märta så gula tänder och så vissen hy, och aldrig var hennes löje så utmanande och lystet.
De veta, att det är ett nyttigt arbete, de förstå, att deras uppgift har sin betydelse för gårdens och hemmets trefnad, för deras egen och föräldrarnas glädje. De se redan, huru vacker gräsmattan skall stå där nästa vår, så innerligen grön och med snödroppar, gullvifvor, sippor och violer, som dofta och pryda och glädja.
Han följde mig ända till vår port, och där stod jag innanför och väntade en lång stund, innan jag vågade mig ut igen... Och nu är jag här! Hon lade kappan på en stol och stod framför honom i sin vita sällskapsdräkt med tyllärmarna. Hon hade icke skaffat sig någon ny sedan våren. Men i skärpet och på håret hade hon icke längre violer, utan vita rosor. Hon stod ännu upprätt mitt på golvet.
Myro hade tagit kransen från hans huvud för att fläta violer i rosorna och kastade allt emellanåt, liksom det övriga sällskapet, en blick bort till pelaren och småskrattade eller försökte småskratta, alldeles som det övriga sällskapet, åt den underliga, skrovliga sången, som likväl skar igenom märg och ben, allvarlig som han var, och i de känslor, de tankar, han väckte och uttalade, så avbrytande mot den sorglösa omgivningen, den tysta nejden, den milda himmelen, den sköna natten med dess trolska ljus.
Granarna viskade, bäcken sorlade, sippor och violer tittade fram ur det gröna. Erland satte sig på sitt vanliga ställe vid bäckens rand; Käck lade sitt huvud i hans knän. Då syntes på andra stranden liksom hade de stämt möte med varandra Singoalla. Vinden fladdrade i vecken av hennes korta klänning. Hennes steg voro lätta, och hon stannade ej, då hon varsnade den ståtligt klädde junkern.
Nej tack! Nu kan jag det utantill. Kommer jag bara väl härifrån utan att bli ovän med honom, så skall jag nog akta mig att råka i hans klor så snart. Jag fick rosor och violer i kväll. Jag tycker mera om blommorna än om honom själf. Blommorna äro vackra. De stå på mitt skrifbord, belysta af lampskenet. Jag är sömnig. Jag är hvarken bitter eller ond. Men jag känner motvilja för honom.