United States or Palau ? Vote for the TOP Country of the Week !
Är dagen eldig och är natten ljuf, Af båda diktens färger lånar du Och målar i en oförgänglig sång Din trohets högtid såsom våren lång. Du har som jag en vän att tolka för Den fröjd, det kval, ditt veka hjärta rör. Har jag som du en stämmas välljud fått, Ett språk så innerligt, så lätt förstådt? O, kan jag säga, hur jag älskar nu, Och kan jag en gång älska ömt som du!
Endast värden hörde förströdd på, han tyckte alls icke om den vändning sakerna tagit. Slutligen, för att få slut på scenen, föreslog han litet musik vid pianot. En af kassörerna spelade ett potpourri, och derefter satte sig Herr Adolf till pianot. Det bullersamma sällskapet, som skrattat högt under potpourrimusiken, tystnade, hans veka, känslofulla röst liksom bad om sympati.
När han smeker, är det bara som om hans vänlighet icke kunde taga annat uttryck, det faller af sig själft, det är ingen närgångenhet. Man håller af hvarandra, det är så enkelt och okompliceradt som det vara kan. Två fullkomligt konvenanslösa människor, med samma veka natur, smeksam som kattungens men icke ett älskande par.
Det fanns dock för oss en motvigt mot denna poetiska blomsterverld, hvarunder slafveriets veka sömn fördolde sig, i den kärnfriska och genompatriotiska, om ock något spetsborgerliga och prosaiska anda, som kom oss till mötes från ett land, hvarmed vi då hade de lifligaste förbindelser.
Doktor Karolina log sitt veka leende och mumlade: Detta sedliga nit förefaller så främmande här på Jan-Petters lummiga Larsbo. Fru Olga vände sig hastigt om, blek och storögd; hon sa: Mitt nit är allt annat än sedligt. Om jag får be! Det är rent ekonomiskt och kan således kräva att mötas med allvar.
Hon kunde så lätt blifva en af dessa „söta flickor“, hvilka ingenting annat äro än söta, som icke tänka, icke bilda sig en enda egen åsigt, icke begära mer af lifvet, än att få vara små söta, sorglösa dockor. Hennes mor såg detta och försökte väcka hennes karakter. Hon fruktade kamraternas blinda tillgifvenhet, som så lätt kunde missleda denna veka, outvecklade natur.
LEONTES. Och dessa läppar, trotsande i döden än Och dock så veka! En hellen är denne dock, Han kan ej annat vara, fast hans öde visst I hårda lägen honom kastat. LEIOKRITOS. Son, du var Ett barn ännu, då hären drog till Troja. Minns Du mer sköldbärarn Ajas? LEONTES. Som en nattlig syn Står för mitt öga flottan och vår kämpatropp, Som steg ombord, af jubel följd och klagorop.
Det var hans lilla sjuka dotter, som låg der borta i mörkret, hon, hvars lif för två år sedan kostat moderns. Hans trotsiga min försvann och gaf rum för det der veka melankoliska draget. Han satte sig ned på bänken, böjde hufvudet mot händerna och förblef så en stund alldeles stilla. Ändtligen lyckades han rycka upp sig ur sina tankar.
Långt hon hunnit i sitt ljufva värf, På sitt hufvud bar hon ren en krans Af stellarier och dianter små, På sin barm en nyss utslagen ros, Sammanvuxen med en rosenknopp, Och kring medjans smärta, veka bukt Hon en gördel af violer bar.
De veka tonerna från klaverets blecktungor trängde dock genom den tjocka aftonluften, förbi dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå till brunnen efter dricksvatten åt professorn. Och Carlsson följde med, denna gång dock något osäker i kampen på ett fält, där han var alldeles främmande.