United States or Norway ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville jag bara räcka ut pekfingret, så hade jag henne på mig, men se, moster, hon har inte det rätta sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon helst går på orätta vägar.
Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida är honom också bevågen, och han uppvaktar henne med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också dagens skönaste.
Dä där ska gå med en sju djävra vänster. Stellan stängde fönstret. Men efter en stunds betänketid öppnade han det på nytt och svarade: Ja, men ja vågade i alla fall. Kerstin kom så småningom tillbaka från sin expedition till Ida. Va sa hon? Hon sa, att han inte fått nog. Men hon sladdrar inte? Nä. Ja, men ä dä riktigt säkert? Hör han inte vad jag säger!
Japanen, i hast allvarlig, tog upp sedlarna och räknade dem. Så bugade han sig djupt och stack dem i barmen, försvann och kom tillbaka om en stund med ett långt papper, fullskrivet av japanska bokstäver, vilket han lämnade skepparen. »Den gyllene plommonblomman» tillhörde kapten John Broman. Tidigt nästa morgon fick Ida Mathildas jungman det ovanliga nöjet att ro en ung japanska i land.
Till och med Ida ute i köket hade slutat upp att sjunga. Han kunde inte riktigt förstå allt detta. Hans mor låg visserligen till sängs. Men det hade hon gjort så länge, ända sedan hon kom hem från lasarettet. Och på lasarettet tyckte han hon legat så länge han kunde minnas. Men han kunde inte förstå, att hon var riktigt sjuk. Hon grät inte. Hon jämrade sig inte heller. Hon talade.
Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna, och professorn nickade god mening som i fjor och tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet att det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte med. Hon hade gått ur tjänsten i april och skulle visst gifta sig snart.
Inte ens Ida i köket, hans bittraste motståndare, som aldrig gjorde, vad han bad henne om och som schasade honom ur köket, när han kom och bad om en kaka, inte ens hon skulle längre kunna behandla honom med samma straffbara ringaktning, när han väl en gång kom i skolan. Och så var det också en annan sak: de nya kamraterna.
Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida att hon skall hem och städa. Och då blir det sorg och uppståndelse bland karlarne, men flickorna se lagom bedrövade ut. Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen flicka har mera? utbrister Carlsson med låtsad förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen. Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som påstods ha ögon i ryggen.
Innan den lycklige hann gå omkring till grindhålet, hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet, dragit sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som han späntade; lade inom ett par minuter stickorna i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och bar rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han stående vid dörrposten, där han spände rygg, så att ingen kunde komma varken ut eller in.
Och ibland skrattade hon. Någonting besynnerligt måste det i alla fall vara. Hennes ben voro så tjocka. Det fanns ingen, som hade så tjocka ben, som hon. Varken Kerstin eller ens Ida i köket. Han hade själv sett efter. Och de blevo tjockare för varje dag. Varje morgon, han kom in till sin mor, var hans första fråga: Har di blitt tjockare, mamma? Gamla Kerstin påstod, att det fanns vatten i dem.
Dagens Ord
Andra Tittar