United States or French Southern Territories ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag var nyss här inne och du tycktes slumra; jag ville ej störa dig, utan gick bort. Få se huru det gått med alla småsakerne der på kransen?" I detsamma fladdrade en klar låga ett ögonblick i spisen och försvann. Jag såg det, det var pilen, som i ett ögonblick var blefven aska. Vi började leta bland marmorbitarne.
Det var myror, som klättrade på grässtrån, en fjäril som kröp på en blomma och så på vita vingar fladdrade vidare i solskenet, en skalbagge, som kommit på rygg och skulle vändas rätt för att kunna krypa vidare, eller ett par fåglar, som hoppade mellan tuvorna och icke läto störa sig av barnet, när de sökte efter föda åt sig eller ungarna.
Nu verkade kraften hastigt, sade den lille till sig själv. Stig upp och följ mig! manade hans milda röst. Riddaren steg upp. Sorgbarn fattade hans hand, förde honom nedför trappan, över det skummande sundet och in i skogen. Det är en ryslig natt, sade gossen, vars lockar fladdrade för vinden. Hör, huru det tjuter omkring oss! Det blåser så kallt. Tänk, om träden falla över oss, fader!
Hans tankar flögo ej längre, sträckte inte på vingen som fåglar eller fladdrade kring likt fjärilar. De myllrade likt myror, som gripits av panik, alla varandra lika: Var ska ja få pengarna? Kerstin, Kerstin. Var ska ja få pengarna från? Han skulle be henne. Han skulle tigga henne. Han försökte sätta samman en lång historia. Men han kunde inte. Han var för trött. Han fick en fråga.
De blevo till svarta prickar i Blekängens grå skymning och försvunno. Flickan dröjde obeslutsam kvar framför Oscarsgatan 18. Hon förstod icke, hur man så i ett slag kunde förlora fyra goda kavaljerer. Hon tänkte på polisen och tryckte sig upp mot husväggen. Hon var liten och blek och hennes ögon voro röda och spelande som en vit råttas ögon. Aposteln fladdrade några slag fram och tillbaka.
Då fladdrade Danebrog utanför Axevall, då ramlade murarna vid Ettak, och då brann det i Wäxjö. Men alltid behöll Magnus segern och gjorde fienderna till bundsförvanter. Och nu red hans broder på vägarna som en fredlös utan hus och hem. Men inga sorger kunde stanna hos honom. Han behövde bara se solen lysa och höra ett par drag över fidlorna, och allt var glömt.
Han började tjuta och rusade på Petu. Denne sprang undan, så att klädningen fladdrade. Modren tystade dem och tog fatt i Ville. Petu började retas: Ähä! si' du! Ähä! Och till slut räckte han tungan långt ut. Hvad heter du, min flicka? frågade den ena frun. Int' ä' ja' flicka, fast ja' har klädning. Frun skrattade. Du har väl ändå något namn? Petu. Jaså, du heter Petu.
Han kröp upp i soffan mitt emot byrån och såg på hästen, där den stod på sina långa fina ben, med den kråmande halsen, det lilla fina huvudet och den långa svansen, som fladdrade, som om vinden susat i den. Han suckade flera gånger djupt. Han tyckte det var som om allt blivit förändrat, nu sedan hästen stod på hans byrå.
Heikki hvisslade en hjertans glad låt, slängde med det lilla hufvudet, så håret, det långa hvita håret fladdrade, körde ut sina röda läppar och kilade i väg öfver stock och stubbar, lätt som en fogel. Men han stannade med ens. Lilla Clara, som fått syn på sin lekkamrat och vän, ropade honom och viftade med handen.
Naturligtvis var han full, och gasten kom och ville förvrida synen på honom. Det var bäst att vara i friska luften, tills det gick öfver. Nog var han så klok, att han visste, att det inga spöken fanns. Det var bara konjaken. Se så! Nu såg han det igen. Midt på potatisåkern; den svarta kjolen fladdrade om en mager skepnad. Nog var det en reel gast alltid. Bara kropp och intet hufvud.