United States or Montserrat ? Vote for the TOP Country of the Week !
FÖRSTA BORGAREN. God afton, du, hur' står det till? Ingenting att säga därom i så oroliga tider, som dessa. FÖRSTA BORGAREN. Sörj den som vill. Ger Gud dag, så ger han råd. Ja den som bara hade råd att vänta! Polsk inkvartering, dryga utskylder, flickorna bakom lås och bom, onda tecken på himmelen, spöken som strida i luften, sjöfarten hindrad till Sverige.
I den skulle han slumra in, såsom man somnar en molnfri sommarkväll, glad: af den dag, som varit, och väntande en morgon med sol och glädje. Den 28 maj. Att komma hit, att tränga sig till hennes bädd för att trösta! Bort, bort, mörka spöken, jag känner er tröst! Det ädlaste, sannaste, heligaste är i förledarens hand medlet. Icke genom det onda, genom det bästa snärjes hjärtat.
Icke den, som ensam irrar här Och dricker nattens kulna dagg och söker En mossbevuxen klippas läger, nöjd, Om han på den kan för en stund förglömma, Hvad han har varit, hvad han är och blir. Hvad hvisken I uti mitt öra åter, Dagskygga spöken, barn af mörkrets värld? Hvad bröt väl Minnas make? Dock, hur ljuft Att se det blod vid dolkens sidor stelna, Som brunnit nog vid Minnas sida ren!
Nog bör jag kunna sova utan att frukta spöken. Men du har alldeles jagat sömnen från mina ögon, Rakel. Det blir en otrevlig natt, den här. Förlåt mig, Myro. Jag skall försöka att icke störa dig mer. Bara du icke klagar, så är det bra.
Pelarrader och stoder syntes längta efter den förintelse, som är fullständig, när formen är stoft och stoftet spritt av himmelens vindar. De voro nu ingenting annat än spöken från en förgången tid och ägde ingenting gemensamt med människovarelser liknande dem, som bildade de nu annalkande mörka, oroliga vågorna. Zenons lärjungar hade, som vanligt, samlats i målningsgalleriets pelargång.
Ett abstrakt sjukrum, kalt, försett med det nödtorftigaste, utan tecken till skönhetssträvan, beläget nära gemensamhetssalen, där man röker och spelar kort från morgon till kväll. Frukostklockan ljuder, och vid bordet finner jag mig i ett sällskap av spöken. Ansikten som dödsskallar eller döendes; här felas det en näsa, där ett öga, på en tredje är läppen kluven eller kinden förmultnad.
Nu vet jag, hvarifrån den värma stammar, Som ständigt röjs hos er, ja, stundom flammar, Som ofta, ofta smälter er som vax. v. DANN. Om du ser spöken, flicka, går jag strax.
De många ljusen brunno så vackert till en början, men snart blevo de rökiga, ty han hade förut med rädsla sett de stora spetsiga fönsterna stå där svarta som spöken. Snart stod fönstret i guld och purpur, och man sjöng julpsalmen: se natten flyr för dagens fröjd, och han gick hem för att se på sina julklappar, som han ej sett sen gårdagen, och så glömde han bort ögat med de underliga tecknen.
Den dystra hemlighet, som smugit kring från gård till gård, gömde sig då icke längre utan blottades av vinfuktade läppar och stod där nu med kött och blod mitt i fackelskenet. Dödssynd, ropade mängden, firnarverk! Är det julnatt, efter jag ser spöken? frågade Valdemar och skakade sitt ljusa hår. Af er, som skria värst, lärde jag mig aldrig, att brott behöva spöka.
Inte tyckte han att de var någe behändigt att gå och gå, och att svälta och vara rädd för folk och hundar och norrsken, och spöken på isen, och vara otröjen för kvinnfolk, som hängt sig i gamm'lador, eller att gå tiggarklädd, och dra näsan ur led genom trånga småskjortor, som ändå var så starka att man inte kunde slita sönder dem och på så sätt lättare få dem på. Nej, behändigt var det inte.