United States or Cameroon ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han såg i hennes öga, log och talte: "Du grät i aftse, när jag gick; jag kommer Och ser dig gråta åter, goda flicka, Nämn mig en skillnad mellan dessa tårar!" "En lika skillnad", sade sakta flickan, "Som mellan kvällens dagg och morgondaggen, Den ena lyser solen opp och skingrar, Den andra kvarblir mulen hela natten."
Tala till dem och säg: Vid aftontiden skolen I få kött att äta och i morgon skolen I få bröd att mätta eder med; så skolen I förnimma att jag är HERREN, eder Gud.» Och om aftonen kommo vaktlar och övertäckte lägret, och följande morgon låg dagg fallen runt omkring lägret. Och när daggen som hade fallit gick bort, se, då låg över öknen på jorden något fint, såsom fjäll, något fint, likt rimfrost.
I en gammal krigsöfverstes sorgverser skildras lifligt, huru fienden var mer skrämd för honom än »haren, när han hör at trumman taar på gåå», huru han stod stadigt, när »eld-mortlar högt mäd tunga stenar spelte», och »rytterit brööt in på skarpa piqvers hegn», »at hijt et hufvud flög, thijt armar eller been», huru han tåligt trotsat hunger, törst, köld och hetta, regn, dagg, slagg, hagel och snö, men ej varit så rik på ord som den, som vid ölkannan och tobakspipan bestämmer, huruvida en general gjort rätt eller icke, fastän han sjelf i fält ej ens sett en död hund.
Dock flydd är fasans kyla, fasa kan hon ej För honom, för sin himmel ej; Blott gråta kan hon, smälta ljuft i tårars dagg Och älska, tillbe och förgås. Och utan fruktan, som om fromt till stilla bön Hon för sin hyddas helgon trädt, Hon nalkas fursten, böjer knä på vägens sand Och sluter händerna och ber: "Nadeschdas herre, skåda din slafvinnas tår Och vredgas på den arma ej!
En konungs vrede är såsom ett ungt lejons rytande, hans nåd är såsom dagg på gräset. En dåraktig son är sin faders fördärv, och en kvinnas trätor äro ett oavlåtligt takdropp. Gård och gods får man i arv från sina fäder, men en förståndig hustru är en gåva från HERREN. Lättja försänker i dåsighet, och den håglöse får lida hunger.
När han sen i hopen stod, Öfversköljd af svett och blod, Gjorde med sin dagg försöken Och ur bottnets djup sög röken. Fick sin trupp i ordning ställd, Bajonetten vackert fälld Och bröt in i värsta klämman, Var han som på eget hemman. Talte finska som en tolk, Skrek som åt sitt arbetsfolk; En fick pris, en ann' en skrapa, Ingen fick stå lat och gapa.
Hvad nyss var sänkt i sömn, spratt opp på nytt: Hvar fågel öppnade sin näbb till sång, Hvart löf i parken skälfde, och ett regn Af dagg föll dallrande af hvarje blomma. Och jag, jag hörde rösten mig så nära Och kände den, och det var Minnas röst.
En engel stod vid hennes sida; hon reste sig upp för att bjuda engeln en blomma, som hon bar i sin hand. Det var en ros, en djupt glödande; dess doft var rik, men på bladen sågos blott några få droppar dagg; så syntes det. Engelns anlete tog ett strängt uttryck: "Känner du mig? det är jag, som afhemtar hvarje tår, gjuten ur djupet af qvinnans hjerta.
Högt i jämmer brast vid talet skaran, Ingen fanns, som stod med tårlöst öga; Men den ädla flickans tårar glänste, Och hon tog den fallnes hand och sade: "Ej med klagan skall ditt minne firas, Ej likt dens, som går och snart skall glömmas; Så skall fosterlandet dig begråta, Som en afton gråter dagg om sommarn, Full af glädje, ljus och lugn och sånger Och med famnen sträckt mot morgonrodnan."
Ty kölden kan väl isa Min dal och höjd, Men ej min enkla visa, Min rena fröjd. Om stormar gny mot tjället, Det intet gör, Blott lugnet bor i stället Där innanför. Men våren kommer åter, Sen vintern flytt, Och sippans öga gråter Sin dagg på nytt; Då går jag ut och vallar Min hjord igen, Och eko återskallar Min stämma än.