United States or Libya ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men nu är det eftermiddag, alltid melankolisk som den första ålderdomen, solens skuggor falla så nytt och förändra allt, utan att som natten dölja allt. Han börjar sakna något. Det kännes så tomt, öfvergifvet, afbrutet. Han vill hem, men förtviflan öfver att ej genast kunna det, slår honom med fasa och han gråter. När bröderna fråga honom hvarför, svarar han att han vill hem till mamma.
Hade denna upptäckt redan i berättelsens början \rarit antydd, skulle Klemens sannolikt icke velat igenkänna sig själv i skildringen; han skulle letat efter främmande drag och intalat sig, att hans erfarenhet var en annan. Men nu var likheten redan erkänd, och han kunde icke tillbakataga denna bekännelse. Han häpnade och intogs av fasa.
Då han kände en gränslös fasa för den sist komne anföraren, blickade han med en stum, hjärtgripande bön i sina mörka ögon upp till anföraren för den första truppen. Ett lätt slag på hufvudet och några obegripliga men med mildare stämma uttalade ord, var svaret på hans stumma bön. Sedan gick det vidare framåt.
Hon upprepade för sig, att det ej var möjligt. Nymark skulle inte göra det, åtminstone inte med afsigt. Det var ju galenskap att frukta något sådant. Men likväl fruktade hon. Om den eviga fördömelsen plötsligt öppnat för henne sitt mörka svalg, skulle hennes själ ej känt så mycken fasa, som nu. En svag tanke försökte ännu bereda sig rum i hennes sinne.
Och flyktingen med fasa ryggar, Som fågeln midt i flygten skyggar, För dunsten från det Döda Haf; Han sin kamel mot bergen styr, Och redan Han dem lyckligt hinner; Men ej Han Ödet undanflyr Och stunden Honom der ock finner.
Han hade nästan fasa för att vidröra henne, icke det dolda begärets fasa, utan afsmakens. Han dansade en gång med henne, men gjorde icke om det. När det blåste ute, och hennes klädning lyftes, såg han bort. Det var nog vänskap, och hennes själ var tillräckligt manlig, och hennes kropp också, för att en vänskap skulle kunna uppstå och räcka.
En och annan gång drog det längre ut och då stannade han till middag, ifall Molly hade något godt att bjuda på. I annat fall tog han modern med sig ut på en restaurant. Det var Mollys fasa hvarje gång det led hän emot kl. 5 och hon hörde unga herrns slag på gongongen. Hon hade ett mycket fint öra för om det var han eller frun, som slog.
Men när jag lämnats ensam i ett toalettrum av den älskvärda frun, vilken behandlade mig som ett sjukt och övergivet barn, granskade jag mitt ansikte nogare. Det fanns i dragen ett uttryck, som väckte min fasa. Det var icke dödens, icke lastens märke, det var någonting annat ändå.
Döda! vad säger du? himmel och fasa? död? nej ... och jag fick inte veta något i går? Flickan svarade häpen: Budet sade att de där rummen, som ville hyras, de kunde nu få hyras, och att klockan åtta på morgonen i dag skulle de beses. Därför tyckte jag det inte var värt att störa herr majoren förrän nu på morgonen klockan sju. Beses klockan åtta, sade budet? se här! klockan är åtta om en kvart.
Han fann det fullt af klarhet, såg en himmelsk glans Omsluta jungfrun, där hon stod i snöhvit skrud, Af skönhet strålande, förklarad, helgonhög. Dock sökte han att egga sina vänners flock Att nalkas skenet och att störa jungfruns frid. "De nalkades, de stannade. En snabb minut, Och gripna af demonisk fasa, flydde de.