United States or Poland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och med kraft och värma han sin väg beträder Och lik dagens stjärna sig i strålar kläder, Och mot vinternatten kring tyrannens spira Sänder han glödande pilarnas skur. Och då faller härjarn, då förjagas natten, Och en gryning flammar öfver land och vatten, Och mot morgonglansen af den nya dagen Skallar den heliga frihetens ord.
Nu vet jag, hvarifrån den värma stammar, Som ständigt röjs hos er, ja, stundom flammar, Som ofta, ofta smälter er som vax. v. DANN. Om du ser spöken, flicka, går jag strax.
Först står Petrus, förty Zakarias, den ärlige gubben, Flammar som brinnande eld, hvar gång han fattar i bössan, Färdig att rikta en kula mot skyn, om det gäller, i hettan. Flere behöfvas vi där, som förstå handtera gevären. Så att från skilda håll vi må kunna med kulor emotta Älgarne, medan med rop skidlöparne drifva dem framåt.
Ser Du då elden ej, som flammar I natten mellan trädens stammar Och på ett svärd sig speglar der; Ty blank är klingan, hvasst är stålet, Det mot en ovän slipadt är, Och i Din barm det hunne målet! Vet, Moab har mot landet dragit Och der Hans skaror läger slagit; Men vägen dit bär till Din graf.
En stund blott flammar kampens låga än; I nästa stund då är den ren förbrunnen, Och Siikajokis fält är vår igen, Och flyktens nesa vådd med blod från tappre män, Och deras första, stora seger vunnen.
DANIEL HJORT. Jag hör det tydligt, som jag lågan ser och gården, skogen, åkern bort till höger. Ha! minnet som en vådeld flammar upp i dunklet af den natt, där förr jag famlat. KATRI. Förstärkning hade Flemings knektar fått, de våra flytt, din fader sårad fallit, och de, som började med rån och våld, med mordbrand slutade sitt segerjubel. DANIEL HJORT. En skogsväg mins jag nu, en stormig natt.
Det är redan i november men ganska milt, själva vinterstormen far fram blid och nästan uppmuntrande genom gatorna, åtminstone tycker David så, tunnklädd som han är, vad är väl ändå stormen annat än ett glatt och ljuvligt budskap: samma storm susar ju kring dem bägge, samma stjärnljus flammar över dem därute i skogen bland de våta trädstammarna, samma fjärran buller från staden når deras öron, där de ligger sida vid sida på en yllefilt i lä bakom ett par klippor.
Till dig jag flyr, o furste, unnan farans hot; Hos dig jag finna skall beskydd, Ditt eget ädla hjärtas nåd skall rädda mig Ifrån din broders falk och din." En blixt af purpur flammar opp på Voldmars kind, Dock utan svar en vink han ger Sin mulne broder, och i slottets salar snart För skaran fursteparet döljs.
Hennes mörka hår vilar mot hans kind, hennes ena fot och vrist är blottad, hon lutar sig starkt mot honom, och han känner hennes mjuka bröst. Han flammar till, tar henne i famn och kysser henne. Men med ett förskräckt utrop sliter hon sig lös, hon står darrande på golvet med nedslagna ögon.
Jag läste den hemma om julen det året när det var så sträng vinter och fåglarna frös ihjäl i skogen vid Bandarberget du vet inte hur vackert Bandarberget är om vintern när stjärnorna flammar över snöiga furor där är en grotta i berget, som man kan gå in i, och göra eld i och ligga och värma sig medan man lyssnar på vinden, det var en liten gosse som gick vilse i en stor skog.
Dagens Ord