United States or Bangladesh ? Vote for the TOP Country of the Week !
Någon kom utför trapporna, men gick sedan längre bort på gården. Undvikande att visa sig gick hon uppför tamburtrappan, stannade allt emellan och lyssnade. Allt var tyst. Hon tog på dörren; den var oläst. Lampan brann i taket, öfverplaggen hängde på väggen, hon märkte ingenting ovanligt eller nytt. Hon hängde upp sin kappa, lade hatt och muff på bordet.
Där fanns endast en sådan, en kortvuxen gammal herre med stora vårtor på kinderna, beväpnad med en huggvärja nästan lika lång som han själv, och i detta ögonblick hopkrupen vid brasan, som brann i den stora spiseln.
Han gjorde en snabb rörelse som om han ämnat flytta sig från elden men sjönk trött tillbaka igen. Nu när han satt och talade med sin egendomligt kalla, men ändå brännande röst slog det David att umgänget med denne man för varje gång tyngde ned honom, gjorde livet omöjligare, lade mera ved på den förtärande ångestbrasa som brann i honom.
Men högst vid bordet brann ett ljus, Det enda i de frommas hus; Dit ställdes mjölk och hvetebröd, Men ingen njöt dess öfverflöd! Jag frågte, hvems den platsen var "Den gode ängelns", gafs till svar. En samling sånger. Förra samlingen. Vårt land, vårt land, vårt fosterland, Ljud högt, o dyra ord!
Ty I haven icke kommit till ett berg som man kan taga på, ett som »brann i eld», icke till »töcken och mörker» och storm, icke till »basunljud» och till en »röst» som talade så, att de som hörde den bådo att intet ytterligare skulle talas till dem.
Båda blevo de levande kastade i eldsjön, som brann med svavel. Och de andra blevo dräpta med ryttarens svärd, det som utgick från hans mun; och alla fåglar blevo mättade av deras kött. Och jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand.
På det sättet spridde sig männen i olika nattlag och somnade snart, ty för halmens skull vågade de inte bära in något lyse. Bryggstugan var det enda ställe, där det ännu brann eld. Bönderna och Ulv Ulvsson hade till Inges mottagande berett ett präktigt mjöd, och karet var mycket stort.
Jag drömmer jag drömmer! ropade han vilt. Men gestalten stod kvar, han såg så förfärlig ut i det blandade skenet från dagern där ute och lampan som ännu brann. Och plötsligt tyckte David att all hans rädsla gav efter, han blev ond. Hör nu, jaså, du är här, du kom ändå till sist! Jag har bedit till däj som barn många, många gånger, och sen jag vart man också har jag bedit men du kom inte.
Två dagar därefter fann jag följande brev på mitt bord. Jag minns, att jag bröt det med en känsla av ångest, som om detta papper skulle kunna avslöja inför mig någon hemlighet, vilken hade makt att krossa hela mitt liv. Men på samma gång brann jag av begär att få svar på min fråga: »Varför är hon icke lycklig? Kan man på en gång vara lycklig och olycklig?» Brevet lydde så: Min egen älskade.
Der brann en grön lykta vid porten, och en skylt med bilder hängde öfver ingången. Samuli ringde, blef insläppt och stod framför ett slags svartmuskig väktare, som mer liknade en röfvare än en hederlig menniska. I sjelfva portgången var halfmörkt, den gröna lyktans sken upplyste helt otydligt en trappa, som ledde nedåt, och visade de tjocka röda draperier, som skylde en dörr långt i fonden.