United States or Laos ? Vote for the TOP Country of the Week !
Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas vad de kunde behöva till morgondagen.
Ur portgången stack ögonblicket efter ett huvud fram, sakta, försiktigt, som när en råtta tittar fram ur sitt hål. Och så försvann det. Allting hade gått så hastigt för sig, att Stellan ej kunnat se, vem det var. Han hade bara fått syn på en klassmössa med klassmärket bortrivet och tippen av en trubbnäsa. Han satt i spänd väntan på fortsättningen.
Han spände ut sin regnkappas vingar och flög ut ur portgången. Vart skulle magistern taga vägen? Bada? Bada gossar och flickor om varandra? Nej, bykstugan var delad i tu delar förmedelst ett skynke? Och vem garanterar? Det gör Ottilia. Lektorn betraktade fru Ottilia och kände sig något lugnad. Men för säkerhets skull beslöt han att övervara det första badet.
Den tunga porten slog igen om honom med en skräll. Smedens slägga arbetade alltjämt, och eldskenet på muren flammade allt rödare, medan gårdens längor och plank svartnade mer och mer i oktobermörkret. En hund började skälla i granngården några kvinnor pratade och skrattade i portgången och det blev åter tyst. Tomas spratt till: någon knackade på dörren. Det var Märta.
Der brann en grön lykta vid porten, och en skylt med bilder hängde öfver ingången. Samuli ringde, blef insläppt och stod framför ett slags svartmuskig väktare, som mer liknade en röfvare än en hederlig menniska. I sjelfva portgången var halfmörkt, den gröna lyktans sken upplyste helt otydligt en trappa, som ledde nedåt, och visade de tjocka röda draperier, som skylde en dörr långt i fonden.
Hon hade igenkänt Liisa, fabriksflickan, på de läspande ljuden. Det var en märkvärdig organ, så smekande, så vek, och ändå talade hon endast råa, obehagliga ord, men med den rösten... Eva smög närmare intill springan; der hörde man stämmorna tydligare. De stodo båda vid portgången, i skydd af stallvindstaket, han och hon. Erik var vid lördagslynne, han talade högljudt och skorrade på målet.
Med den säkra instinkten hos ett djur hade han letat sig genom två rum ut till tamburen och var borta, innan hans värd hunnit visa honom vägen. Stellan såg honom, efter en snabb blick mot stalldörrarna, störta ut i portgången. Men Köttlund märkte det ej. Han låg redan i halmen och sov. Stellan blev sittande kvar vid fönstret och såg länge ned på gården.
Hon följde honom in i portgången, klättrade upp på honom och gav smekningar, som den utståndna sinnesrörelsen gjorde alltför häftiga. Med någon ansträngning sprängde Aposteln omfamningen, ställde flickan framför sig och sade: Ni tar fel, stackars barn. Ni är så djupt nere i smutsen, att ni icke kan skilja mellan gott och ont. Jag är lektor Paulus Holmin. Å fy tusan! sade flickan och brast i gråt.
Han förde Stellan ut i portgången. De andra pojkarna stodo tysta och sågo på. Bakom den stängda porthalvan, där det var som mörkast, stannade Göran: Hör du Stellan, ja lovar, att ja aldrig, ja svär , att ja aldrig ska säga dä där. Ja tycker om dig, ska du tro, Stellan. Tårarna strömmade ännu ymnigare nerför Stellans kinder. Du ska få en kniv å mig, om ja får se din häst.
Baronen på nedra botten hade en trappa med ledstänger af jern. Den var rolig att leka på, men alla försök att klänga på jernstängerna hindrades af en utrusande betjent. Stränga order mot att gå ut på gatan voro utfärdade. Men tittade han ut genom portgången och såg uppåt kyrkogårdsporten, hörde han barn leka deruppe. Han längtade icke vara med, ty han var rädd för barnen.