United States or Turkmenistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och int att den andra trasten, som han prata me, säg: 'fattig krigsman, fattig krigsman, hvi rier du inte, hvi rier du inte'." "Heller de den andra svara: 'märra orkar inte, märra orkar inte'. Hva skulle småfåglarna ha för roligt om dom bara satt och hitta på sånt", fnyste Maglena. "De är folk, som har hitta på tale förstås", sade Ante och synade emot eldskenet om kupformen på skeden var riktig.
Den gamla damen väcktes av eldskenet och sprang i blotta nattdräkten som dock bestod av linne, yllestrumpor, två kjolar, en röd och en grön, samt en mycket vid yllekofta ned till Blekängsbäcken för att hämta vatten. Hon lyckades också hämta upp två ämbar vatten, som hon ställde ifrån sig framför hemlighusets knastrande dörr.
I natt fanns ingen god människa, ty de, som voro goda, sovo. I natt brann den heliga lunden, och när eldskenet väckte mig, drömde jag också en vaken dröm. Jag såg valkyriorna rida över Föresvall med långt framsträckta händer och krokiga fingrar. Deras korpar skrapade med sina vingslag över min hjälm och skriade som mörkret i hålorna under Nifelhel.
Maglena var färdig med kvällsvarden. Hon sprang upp och började härma sånglåtar och dans. "Int håll matmororna i stugerna på så där, int", anmärkte Ante, men han såg stornöjd ut där han satt och täljde skedar, med den skarpa knifven blänkande i eldskenet. "Nej trösta mej. Jag måtte stoppa strumperna våra. De får vara med roserna så länge."
Så hände fram mot dagningen, att han såg ett eldsken och ställde kosan dit. =Dagningen.= Eldskenet kom från klippbrottet. Denna natt så hade Singoalla bestämt, så hade hon även sagt till Sorgbarn skulle vara hennes lyckas sista. Var detta en spådom om det, som denna samma natt skulle bära i sitt sköte?
Det var en drifhusplanta som hon vårdat och älskat och knutit sina förhoppningar vid; den hade vissnat så snart den flyttades ut i kallare jord; en såpbubbla som glimmat i eldskenet från kaminen, men som icke tålt dagens nyktra ljus. För minnet hägrade ännu dess granna färger, medan hon satt och stirrade ut i tomheten. Blytung och svart skulle denna tomhet breda sig ut öfver hennes lif.
Men där glänste dock ett skimmer av ljus mellan bergen och granarna, ett av dessa vänliga eldsken från en flammande härd, vilka äro en så kär syn för den frusne och utmattade vandraren i en mörk vinterkväll. De resande styrde sina utmattade steg med förtröstan mot eldskenet. Vi skola gå dem i förväg och kasta en blick på nybygget.
Stammens äldste och bäste män voro där samlade; även sågos där några kvinnor, som tyst men ivrigt samtalade sinsemellan, då Erland och Singoalla nalkades. Dessa kvinnor voro Assims moder, systrar och fränder; alla fäste de sina ögon på hövdingens dotter, då hon vid Erlands sida gick dem förbi. Gumman, Assims moder, liknade vid eldskenet, måhända även vid dagsljuset, en otäck häxa.
Den tunga porten slog igen om honom med en skräll. Smedens slägga arbetade alltjämt, och eldskenet på muren flammade allt rödare, medan gårdens längor och plank svartnade mer och mer i oktobermörkret. En hund började skälla i granngården några kvinnor pratade och skrattade i portgången och det blev åter tyst. Tomas spratt till: någon knackade på dörren. Det var Märta.
Singoalla satt på mossbädden, eldskenet flämtade på de fuktiga klippväggarna och spred en bedräglig rodnad över hennes kinder. Även Assim satt på sin förra plats, med korslagda armar. Han hade nyss slipat svärdet mot en berghäll; nu hängde det blottat i hans bälte. Hör, viskade Singoalla, som alltifrån skymningens inbrott lyssnat och väntat, väntat och lyssnat, hör! De komma. Assim, gå då!
Dagens Ord
Andra Tittar