United States or Uganda ? Vote for the TOP Country of the Week !
Då gick baronen fram till henne och sade under djup rörelse med bedjande röst: "Fru Henriksson, i dag kan ni icke förlåta mig, det inser jag väl, men en annan gång hoppas jag ni skall göra det. Låt mig nu blott säga er, att det gör mig outsägligt ondt, att denna olycka skulle inträffa. Kunde jag göra det skedda ogjordt, skulle jag vilja gifva mycket därför."
Vid valtiden och även eljes ett par gånger om året kom baronen ut med jaktherrar och ångbåt, och då betaltes femtio kronor för jakträtten på ett par dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar, och man skildes från jägarne med den rotade meningen, att det var schangtilt folk.
Jag kände mig en smula modfälld, men jag gick ändå efter sällskapet nedåt Z-torget och spanade. Aha, ett skrik, ett fruntimmer! Nu, så, lilla baron! En kvinnlig varelse i nedhasade strumpor, mycket berusad, hade slutit sig till sällskapet, men inte mottagits med något jubel. Hon tycktes vilja baronen något, han slog efter henne med käppen.
Johnsson sa' inte mer, för det var obeskrivligt. Och på Guds högra fot satt Johnssons mor och drack svagdricka och åt surströmming, ty hon var boren i Norrland. Och jösses då, vad hon var rar, lilla morsan! Lilla gumskrottan med sin strömming, som luktade fotsvett, herre jösses, det var för rart! Men likast var det att se baronen.
Ja, baronen betalar besväret, det förstås, det förstås, förstås! muttrade sopranen, vänd till kaptenen och med en halv pekning på den i sin rock nedhukade basen. Något är det värt, svarade kaptenen tryggt, strök sig om hakan och såg bort åt de bägge stränderna, mellan vilka han styrde. Anblicken på högra sidan var vidsträckt och intagande.
De yngre kamraterna bjödo gärna på en sup för att få Liter-Pelle "i tagen". Han kunde berätta historier av alla de sorter och bredde på förfärligt. Han berättade hurusom han tagit livtag med baronen, som slutligen måst gripa till bönboken. Släpp mig, Pettersson, så ska du få ligga i sparlakanssängen med Stockholms likaste
Jo, han kunde åka dit i sina sommarkläder, men ta svarta rocken på armen och gå in i lilla gobelinsrummet på nedra botten och kläda sig till middan. Gobelinsrummet! Hm! Skulle han kanske ta handskar? Hon skrattade. Nej, visst inga handskar. Han drömde hela natten om baronen och slottet och gobelinsrummet. På morgonen körde ett höskak opp på gården för att hemta ungdomen. Äh!
Ändtligen ger baronen tecken att börja, inspektoren vinkar med näsduken, och långsamt börja drifvarna gå framåt, rätt fram öfver snöfyllda diken och frusna åkrar, öfver gångstigar och landsvägar, öfver ängar och nyplöjda fält ouppligt framåt.
"Wahlberg, tror jag; alla lyceisters gemensamma flamma." "Allas gemensamma?" "Vid den åldern förälskar man sig vanligen i samma föremål. Först senare väljer sig hvar och en sitt." "Är den der baronen lyceist?" "Antagligen." "Men jag tycker att fröken Wahlberg inte spelar så tokigt." "Hon försöker efterbilda Ida Aalberg. Alldeles tydligt, i hvarje rörelse. Nej men, det der är riktigt komiskt!"
Men så tröstade han sig snart med den tanken, att han kanske ändå skulle hinna upp de andra, om han skyndade sig och därför begaf han sig med friskt mod på väg. Nu gick han förbi herrgården. Alla fönster voro upplysta, och han såg gestalter röra sig därinne; baronen och hans gäster skulle nu spisa middag. När han tänkte på detta, kom han ihåg, huru hungrig han var.
Dagens Ord
Andra Tittar